Storybloggen

Vad finns det mer att diskutera och tipsa om? Olof och Rickard fördjupar redogörelserna från poddavsnitten och kommer med ännu fler perspektiv. 

Barn av sjuttiotalet

Ingen kan skapa ur tomma intet. Varken konstnär, musiker eller författare. Influenserna som de har varit beroende av för att få idéer, och på sätt och vis slipat sina förmågor med, har de hämtat någonstans. Man är alltid tvungen att verka inom den ram som just den era man lever i ”har försatt en i”.

70-talets kreatörer var inget undantag.

I poddavsnittet "Hollywoodfilmens 1970-tal och friheten att skapa" dök vi ner i decenniet då auteuren tog plats i filmhistorien. En ny generation med regissörer, producenter och manusförfattare steg fram och utmanade de gamla studiorna i Hollywood. Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och George Lucas (alla på bilden) blev kanske de allra mest berömda av dem.

Kreativiteten flödade och grunden var (nästan) alltid ett väldigt bra och väl genomarbetat manus. Skillnaden från hur det är idag är ibland markant. Idag hoppas många producenter att specialeffekter och action ska rädda en bristande och en usel story. 

Men inte på 70-talet. Då tog de inga genvägar med det skrivna ordet – och de förstod att bra storytelling alltid börjar med manuset. Alltid.

Därför är listan på utmärkta 70-talsrullar lång. Och det gäller alla genrer.

Men inte bara kreativiteten drev utvecklingen, utan kanske framför allt en strävan efter att berätta och gestalta berättelser på ett äkta och genuint sätt.

Medan man under det gamla studiosystemet hade flyttat in filmproduktionen i sina gigantiska lokaler – och byggt scendekorer inomhus, till och med utomhusscenerna – så hände något under 60- och 70-talen. Man tog med sig kamerorna ut och började filma ”på gatorna”. Jag kan tänka mig att studiosystemets mer eller mindre överdådiga produktioner med uppenbara kulisser, vackra kläder och kostymer började kännas falska, förljugna, stela. Tiderna hade förändrats – och filmen med dem.

Det var mycket som hände i samhället som förmodligen bidrog till detta. Vad ska man kalla det? En längtan efter äkthet? Eller en frigörelse från falskhet? Inte vet jag.

Hursomhelst, läser man på om 60- och 70-talen vet man att Vietnamkriget pågick. Vänsterrörelsen växte sig stor under den här tiden, kvinnorörelsen förstås och den sexuella frigörelsen, alla hippies med "peace, love, and understanding", uppluckringen av kärnfamiljsidealet pågick och många protestkampanjer ägde rum i både USA och Europa.

Det kalla kriget pågick, Berlinmuren byggdes och John F Kennedy och Martin Luther King mördades. Kubakrisen förstås.

60- och 70-talen var turbulenta årtionden.

Samtidigt fanns en stor framtidsoptimism. 1969 landade vi för första gången på månen. Allt verkade vara möjligt. Samhällen byggdes, expanderade och utvecklades och folk flyttade till storstäderna. I Sverige byggdes hundratusen bostäder per år i tio års tid. Dessutom, inte att förglömma: Beatles toppade listorna, och visade alla att långt hår på män visst var okej.

Överhuvudtaget var det en tid då samhället ömsade skinn.

Den här strävan efter äkthet, som jag kallade den tidigare, märktes även i andra gebit än filmskapande.

Journalister vågade mer och gav sig ut i krigsområden och rapporterade om soldater från nära håll. I Vietnam var de så nära inpå krigets fasor att deras reportage påverkade opinionen i hela världen.

Walraffande blev också ett begrepp, efter den tyske journalisten Günter Walraff. När journalister verkade utklädda och undercover för att få de mest närgående och avslöjande reportagen. Ofta för att avslöja missförhållanden eller att något storföretag bedrev hemliga skumraskaffärer.

Det var spännande, omtumlande tider.

Samtidigt hade Hollywood en boom av fantastiska filmer under den här perioden. Det fortsatte en liten bit in på 80-talet, men kulminerade under 70-talet.

Kanske ligger idéer ”i luften” under en viss period – men inte senare, och absolut inte tidigare?

Oavsett svaret på den frågan är vi barn av vår tid.

1970-talets kreatörer var det.

Och de gjorde ett suveränt jobb.



/Rickard



Framtidens berättande

Har vi alla bytt till VR-glasögon om några år? Ser vi våra favoritserier som hologram i vardagsrummet? Eller deltar vi själva och kanske till och med spelar huvudrollen?

I avsnitten om ”Alternativa dramaturgier och berättarformer” och ”Streamingtjänsternas påverkan på tittandet och berättandet” diskuterar vi dagens konsumerande av tv och film, samt vilka olika varianter av berättelser och interaktiva upplevelser som finns där ute. 

Utbudet har blivit allt större och mer individualiserat – så frågan är hur framtiden ser ut?

Redan nu går det att se olika tv-serier och filmer med Virtual Reality-glasögon. Som tittare och användare träder du in ett allomslutande rum – berättelsens scen och miljö – och får på så sätt en allt starkare upplevelse av den. I många VR-upplevelser kan du vara en fluga på väggen och endast iaktta, men i andra, som t ex tv- och dataspel, kan du själv bli den som driver historien framåt. Du kan interagera som en avatar av dig själv eller som en spelfigur som du navigerar och på så sätt tar du dig runt i fiktionen och undersöker dess världsbygge.

Kanske kommer tv-serier och filmer i framtiden än mer möta tv- och dataspelsvärlden i detta avseende? Du tar på dig VR-brillorna och följer med tv-deckaren på mordmysterier? Kanske hitta ledtrådar som denne inte själv upptäcker? Komma med nyttiga tips? Välja väg? Följa olika karaktärer? Se vilket slutet blir om du följer den ena? Se vilket slutet blir om du följer den andra? 

De dramaturgiska vägarna som spelifiering erbjuder kan skapa vävar av olika upplevelser och berättelser och ett än starkare engagemang hos tittaren och användaren.

Och nu pratar vi inte om några halvtaskiga 3D-brillor som ni kanske haft på er när ni sett den där superhjältefilmen på närmaste biografen. Nej, sägas ska att dessa upplevelser hittills har blandat och gett och lämnat mer att önska. Suddigt, ryckigt, inte så jättemånga wow-moment och förvånansvärt ringa användande av själva 3D-effekten i berättandet - att åka ner i ett hål, att ta sig genom gångar, att utnyttja det rumsliga. 

Nej, här behövs mer utveckling så att dessa upplevelser går mer åt VR-hållet, som redan nu erbjuder det mesta. För det är då och där som engagemanget skapas.  

För det är ju så snacket går nuförtiden – att skapa mer engagemang. 

Netflix arbetar så, Facebook arbetar så, dataspelsföretagen arbetar så. Kanske kommer fler upplevelser, ledtrådar och hemligheter erbjudas för de tittare som visar det starkaste engagemanget? 

Efter att du legat i soffan och tittat på den första tv-seriesäsongen får du ta på dig VR-brillorna och hjälpa tv-deckaren med nästa uppdrag? 

Och glasögon förresten? Snart så kanske du har en lins över ögat som sköter allt?

På nöjesparker, mässor, upplevelsecenters och nu även museer skapas dessutom allt fler attraktioner som ger besökaren engagerande upplevelser i det fysiska rummet med hjälp av digital teknik och projicerade gestaltningar utmed väggar, tak och golv. Immersivitet – allomslutande – har blivit ett modeord och själv har jag sen många år tillbaka samlat idéer för ett fysiskt utställningsrum som kan erbjuda en större flexibilitet i berättandet. 

Skiftande bilder eller filmer i storformat kan interagera med föremål, rekvisita, rummet och deltagaren i sig och skapa såväl spännande som lärorika upplevelser. (Kika in immersiva utställningar likt bilden och framför allt den  mest framgångsrika - The Van Gogh-experience!) 

Besökaren skulle kunna träda in i ett rum och utan VR-brillor eller liknande utrustning transporteras till en miljö – säg Romarriket eller Sagan om ringens Midgård – som breder ut sig över allt runt omkring och som hela tiden är föränderligt.

Olika delar av miljön spelas upp och ljud, musik och bild interagerar. Karaktärer – fiktiva eller inspelade människor – kan agera, berätta och vända sig direkt till besökaren. Genom tekniska hjälpmedel kan deltagaren svara, handla och välja – kanske finns det rörelsedetektorer eller ännu hellre ett utvecklande av AI-teknik som styr interaktionen?

Kanske kan du fysiskt röra dig runt i rummet som inte nödvändigtvis behöver vara runt och stort utan kanske hellre labyrintlikt, hopknutet med andra rum och gångar, för att på så sätt skapa en upptäcktsfärd som kan ta dig runt runt och vidare vidare? Ett starkt narrativ med frågor och utmaningar kan skapas och få deltagaren att med spänning och nyfikenhet ta sig framåt.

Kanske en tur från det antika Roms gränder för att ta sig fram till kejsaren och lämnade det ack så viktiga meddelandet om att fienden är på väg?

Med den digitala tekniken har fler dörrar och möjligheter öppnats för ett utvecklande av berättarkonsten. Redan nu finns fantastiska upplevelser där ute som höjer ribban något från det traditionella konsumerandet i tv-soffan.

Frågan är när du byter glasögon?

/Olof


Oäktingar och prinsessor får svärd i hand

Att skapa livfulla karaktärer som engagerar läsare, tittare och lyssnare är inte det lättaste. Att hämta inspiration från sin egen omgivning kan vara en väg. I avsnittet ”Stora berättare: J.K. Rowling och fantastiska karaktärer” redogör vi för en annan variant - hur arketyper från myternas och psykologins värld använts som förlagor till trollkarlarna och figurerna i Harry Potters universum.

Att låna karaktärer från den faktiska historien är ytterligare ett sätt. George Lucas metoder gick vi igenom i avsnittet och texterna om Star Wars. En annan författare som gjort något liknande är George R. R. Martin i sin romanserie En sång om is och eld, som på tv kallas för Game of thrones

I skildringen av kampen om tronen i Westeros vimlar det av historiska referenser, vissa tydligare än andra. Miljön och tiden är ett medeltida Europa, klätt i en fantasytappning och full av både stridande riddarätter med kungar och borgar och eldsprutande drakar. Rosornas krig – kampen i England under 1400-talet mellan ätterna York och Lancaster – har sagts ligga som grund för den större berättelsen om konflikten mellan ätterna Stark och Lannister. 

Martin har dock vid flera tillfällen talat om att han i sin berättelse ville lyfta upp de som han såg som ”historiens misfits” – de som närmast alltid fått minimal plats i historieböckerna och/eller som skildrats stereotypt och nedsättande.

Oäktingarna och bastarderna är en av dessa misfits, framför allt personifierad i Westeros av Jon Snow. En yngling som aldrig kan ärva något av sin far, patronen Ned Stark, och vars enda lott i livet är att sälla sig till det band av andra oäktingar, tjuvar och lösdrivare – The Nights Watch – som tvingas bilda ett ståndaktigt försvar mot vildingarna vid The Wall i norr. Jon, visar det sig, har karaktärsdrag för att leda och är i själva verket någonting mer en endast en vanlig oäkting.

Den kortväxte Tyrion Lannister är ett annat exempel. Osynliggjord och baktalad förvandlar Martin den historiske dvärgen i Lannister-aristokratens gestalt till romanseriens kanske mest levande karaktär som super, ligger och argumenterar sig fram på ett tämligen minnesvärt sätt.

Även prinsessor och unga adelsflickor målas upp på ett allt annat än klassiskt sätt – Sansa har drömmar om fagra prinsar, men får möta den totala motsatsen och tvingas igenom fruktansvärda kval för att sedan växa. Arya har å andra sidan inget över för systerns naiva förhoppningar och tar i stället svärdet i hand. 

Daenerys gör mer än så och intar positionen som en upphöjd drottning som för befäl över stora legioner av österländska ryttare, slavsoldater och drakar. Å ena sidan ger Martin henne rollen av den förpassade tronpretendenten som revanschistiskt samlar arméer för att ta makten igen. Å andra sidan har han förvandlat denna historiska gestalt till en kvinna.            

Under ett event som jag och några kollegor arrangerade för några år sen på museerna jag arbetar på redogjorde vi för de Game of thrones-gestaltningar som kan spåras till Medelhavsvärlden och Mellanöstern och dess kulturhistoria. De österländska ryttarfolken Dothraki har tydliga referenser i hunnerna som attackerade Romarriket under 400-talet, eller så kan de ses som mongolerna som satte skräck i Europa under Medeltiden.

Vildlingarna hittas tämligen enkelt i alla de folkgrupper som genom historien setts som barbarer och ociviliserade. Som hållit till i avlägsna områden, gärna bortom en mur eller gräns likt romarnas Hadrianus eller Antoninus murar, i sig tänkta att hålla borta picterna i de norra delarna av Britannien.

Linjer från fiktiv gestalt till historisk person finns det dessutom gott om i Martins fantasyvärld. Jeanne D’Arc kan hittas i Brienne av Tarth och i Robb Stark finns många unga krigarkungar. Under visningen jag höll på museet stannade jag vid ett antikt porträttbyst föreställande den romerske kejsaren Commudus - tämligen baktalad i historieskrivningen och porträtterad som en fullblodspsykopat av Joaquin Phoenix i filmen Gladiator. I Game of thrones kan såväl Commudus som likartat omtalade kejsare som Nero och Caligula sägas stå som mall för en av seriens jävligaste plågoandar – Joffrey Baratheon. En karaktär som George R. R. Martin till skillnad från ”historiens misfits” välsignat med ett tämligen grymt öde.


/Olof


Konsten med content

Jag läste häromdagen en artikel där filmregissören Martin Scorsese menade att streamingtjänster urvattnar filmkonsten genom att reducera den till enbart ”content”.

Det kanske ligger någonting i det han säger.

Om jag tänker efter har content en ganska trist klang. Lite som innehåll, material eller till och med fyllningsmassa. Det ordet ger inga konstvibbar alls, inga vibbar överhuvudtaget. Tvärtom skriker det krassa ekonomiska val utifrån en minst lika kräsen användarskara. Content är en anglicism, som småtråkig take away-mat som man köpt för tjugonde gången men som man köper ändå för man orkar inte bry sig.

Observera att jag inte skrev publik. Det handlar inte om publik, när vi pratar om content. I den världen finns endast konsumenter. Abonnenter. Synen på den som tittar eller lyssnar på denna så kallade content är annorlunda. Bra mycket mer krass.

Viktigt att komma ihåg är att det finns bra och mindre bra content, liksom det finns bra filmer och rena rama kalkonerna. Det är inte så svart och vitt som jag kanske fått det att låta hittills.

I ovan nämnda artikel pratade Scorsese om att den systematiska nedvärderingen av filmen som konstform beror på personerna som tagit över streamingtjänsterna. Enligt honom vet de ingenting om film. De pratar hellre om just content. Som reklamfolk ofta gör.

Jag är själv skyldig till att ha använt begreppet content. Senast i avsnittet "Streamingtjänsternas påverkan på berättandet och tittandet" faktiskt. Så jag är kanske en del av problemet, enligt mr Scorsese.

Hursomhelst, ordvalet är intressant.

Om allt är content, ser man då på en film på samma sätt som till exempel en kattvideo, eller en träningsvideo? Jag menar, vad händer med själva konsten?

Om allt är ekonomi, innebär det att streamingtjänsterna är en likriktning, trots sitt ofta enorma utbud? Betyder det automatiskt att konsten vattnas ur?

Vad kommer det att göra med framtida produktioner? Hur kommer det att styra dem? I vilken riktning?

Många är frågorna. Få är svaren.

Framtiden får utvisa.

Men det ska bli intressant att se vad som kommer hända.

Jag bara spånar här. Jag har inga svar. Kanske har du som läser en bättre inblick i allt detta?

En sak är säker. Konsten hittar alltid en väg.

Det kanske bara inte sker på Netflix i framtiden, utan på någon annan streamingtjänst?

Frågan är bara, hur kommer den i så fall att se ut, för att ta sig igenom bruset av all annan ”content” och synas?

Och kommer någon att finnas där för att lyssna och titta?


/Rickard


Samurajer blir jediriddare

”For over a thousand generations the jedi knights was the guardians of peace and justice in the Old Republic”, berättar jedimästaren Obi Wan Kenobi i Star Wars – Ett nytt hopp. I avsnittet ”Hjältens resa – Lucas, Campbell och Star Wars” diskuterar vi äldre myters gemensamma narrativa och dramaturgiska mönster som bakgrund till det berömda rymdeposet. Som inspiration till sin äventyrshistoria hämtade skaparen George Lucas dock inte bara stoff från mytforskaren Joseph Campbells teorier om ”hjältens resa”, även andra källor från historien och populärkulturen lånades det friskt ifrån.

Inför sitt utvecklande av berättelsen om Luke Skywalker och kampen mellan gott och ont hade Lucas sen tidigare haft ett stort intresse i den japanske filmskaparen Akira Kurosawas filmer - framför allt inom genren jidaigeki – historiskt kostymdrama och den subgenre som fokuserar på samurajer. Till sina hederliga jediriddare med lasersvärd och kunskap om Kraften finns sålunda mycket som Lucas närmast förde direkt över från den klassiska japanska krigar- och adelskulturen.

Ljussablarnas förlaga - samurajernas mytiska katanasvärd - ses av vissa som historiens främsta och många är legenderna om de sylvassa klingorna som stridsmännen skulle vara ett med, och som dessutom sägs ha smitts under rituella och mystiska former av smeder med hemlig kunskap. Jediriddarnas kläder och uniformer har även de stora likheter med samurajernas kimono- och hakama-plagg.

Under den japanska tidsepok som kallas för Edoperioden (tidigt 1600-tal till 1868) formades Bushido – Krigarens väg – en kodex som en äkta samuraj borde leva efter. Heder, lojalitet och sanning var några av budorden. Riktlinjer som även jediriddarna på många vis följer.

Inom den japanska religionen och trosuppfattningen shinto finns tankar om det som kallas för kami – andar och gudar som är en del av den allomslutande kraft som kallas för musubi. Såväl goda som onda aspekter finns av denna enhet – Kraften, helt enkelt.

Sist, men inte minst, har vi självklart Darth Vader som ju i mångt och mycket bär just en svart samurajrustning med tillhörande mask. Med ansiktsbeklädnaderna skulle samurajkrigarna sätta skräck i sina motståndare på slagfältet. Vår superantagonist Darth Vader (ni har väl inte missat avsnittet om Filmskurkar?) är ju inget annat än en riktig onding.  

Betonas bör att Lucas framför allt inspirerades av fenomenet samurajfilm som i sig är en form av tolkning av den riktiga kulturhistorien och som innefattade olika former av klichéer, motiv, konventioner och egna konstruerade gestaltningar av den ”äkta historien”. Den amerikanske filmskaparen var så besatt av Kurosawa och jidaigeki-filmen (att ordet jedi möjligen kommer just från detta begrepp har ni säkert redan kläckt) att han stoppade in närmast hela scener, karaktärer, klippsekvenser och bilder rakt av från den japanske mästerregissörens verk. I filmerna Hidden Fortress och Dersu Uzala hämtades mycket av inspirationen till droiderna R2D2 och C3PO, samt den klassiska bilden av Luke Skywalker blickande ut över en horisont med två solar.

Vad gäller det övergripande temat av gott och ont känner vi självklart igen mycket från all annan liknande litteratur och film. Den Andra världskriget-intresserade Lucas proppade exempelvis in extra många referenser från den stora världskonflikten i sitt epos. Rebellerna är sonika de allierade och imperiet nazisterna. Scenografi, kostymer, färger och symboler går runt i närmast överdrivenhet och imperiets stormtrupper har stora likheter med nazisternas stormtrupper och heter just stormtrupper. Vem var det som sa: ”En dålig författare snor medan en bra författare lånar utan att det syns”? Ja, hur det nu var med det och vad jag egentligen vill säga med det vet jag inte. Kanske att alla lånar av alla… så är det bara. 

/Olof              

Var är den riktige Robin Hood?

Adaptionerna av den berömda legenden är otaliga, men är det inte dags för en version som bättre skulle spela med vår tid, såväl som den något mer historiska verklighet som den fredlöse stråtrövaren troligen kom ifrån?

Fokuserar vi på film-, tv- och teaterscenen har vi under de senaste hundra åren ofta fått ta del av balettliknande svärdsfäktande, en adelsyngling som förlorar allt, en vitsig muntergök som har kul med sitt gäng samt flera barnanpassade versioner med rävar och andra djur. Prins John är ofta huvudskurken och den gode Robin ”tar från de rika och ger åt de fattiga”. 

Studeras däremot de äldsta balladerna från 1400-talet visar sig gärna den i grunden självägande bonden som brutalt hämnas på giriga biskopar och präster och gör allt för att attackera och lura Sheriffen av Nottingham och hans män. Prins John finns inte med och förekommer det överhuvudtaget någon kung så finns denne i periferin och kallas ofta för Edward.     

Några allmosor till de fattiga är det heller aldrig tal om och tittar vi ännu längre tillbaka i rullorna från 1200-talet finns gott om förteckningar över ”Robin Hoods” – brottslingar på flykt. Fredlösa män som drabbats av högt skattetryck och maktens restriktioner och tvingats till tjuvjakt, stölder och som även slår tillbaka med attacker mot lokala ämbetsmän. Och förutom bågen är det då framför allt med staven i hand, och inte svärdet. Ett antal möjliga historiska personer med liknande namn dyker upp i registren som möjliga kandidater till ”mannen bakom myten”.     

Visst är Errol Flynns version från 1930-talet fartfylld och innehåller alla de bekanta elementen med tydliga antagonister, klämkäcka vapenbröder och kärleken till Marion. Kevin Costners ”Robin Hood – Prince of thieves” (1991) har skitigheten, brutal och realistisk action och en suverän sheriff i Alan Rickman.     

Men ingen har den där ursprunglige självägande bonden som drar på sig huvan och tar bågen i hand. En skoningslös hämnare som än mer gömmer sig i skuggorna – Batmanlik om du så vill. Som måste överleva, som måste kämpa, som inte viker en tum och inte har tid för något muntert mjöddrickande med några bulliga munkar.

Ridley Scotts tappning med Russell Crowe (Robin Hood, 2010) lovade gott men höll inte hela vägen. En kolsvart adaption av hjältehistorien vore mera mitt i prick. Eller?


/Olof

Laddad text

Ett par går in i grannarnas lägenhet för att mata katten och blir för varje gång allt mer nyfikna på kattinnehavarnas liv. Friheterna de tar sig blir allt större för varje besök.

En man sitter på ett fik och kan inte låta bli att lyssna på gästernas hån av servitrisen. Saken är bara den att servitrisen är hans fru.

Beskrivningarna ovan kommer från två noveller av Raymond Carver - hämtade från Där jag ringer ifrån - samlingsverket (i översättning av Kerstin Gustafsson) som han gav ut precis före sin död 1988.

Carver, född 1938 och död i cancer 50 år senare, var en av de som vidareutvecklade den stil av realism och sparsamt och laddat språk som Ernest Hemingway var en av förgrundsgestalterna för.

I Storypoddens avsnitt "Stora berättare: Hemingway och isbergstekniken" redogjorde vi för den amerikanske författarens liv, författarskap och inspirationskällor. Landsmannen Carver sa själv att han djupt uppskattade Hemingways författarskap, men att han inte riktigt kunde avgöra hur stor påverkan denne haft på hans eget skrivande.

Carver själv sållar sig till den subgenrer som brukar kallas för dirty realism eller minimalism. Aldrig finns det en endaste bokstav för mycket någonstans. Isberget av bakgrund, mening och tolkningar ligger därinunder. Karaktärerna är ofta djupt tvetydiga. De är vanligt folk präglade av längtan och brist. Inget verkar riktigt ha blivit som de tänkt sig.

Carver skrev poesi, kritiska artiklar, men är mest känd för sina noveller - berättelser som verkligen lever kvar hos en när man har läst dem. Filmregissören Robert Altman fascinerades så djupt av dem att han skapade sitt mästerverk Short Cuts utifrån nio noveller - ett upplägg med multipla huvudkaraktärer och storylines i och kring Los Angeles förorter.

Frågan är dock om Carvers säregna stil var helt hans egen? Idag anser vissa att hans redaktör Gordon Lish borde vara att tacka och att det var under redigeringen som det typiskt carverska först dök upp och de opolerade kolbitarna förvandlades till diamanter. Hur som haver är Raymond Carvers noveller fantastiska berättelser och stor litteratur. 

Kanske en trivsam läsning till sommarens hängmatta?

/Olof

Kvinnliga krigare

Hennes bror hade dödats och hon satte sig till häst för att hämnas och för att strida för sitt folk. General George Armstrong Custers trupper närmade sig och Moving Robe (till höger vid äldre dar) från Hunkpapa Lakota (Sioux) red ut tillsammans med sina stridskamrater för att möta de vita männen.

Slaget vid Little Big Horn år 1876 är ett av den nordamerikanska historiens mest berömda slag och ledde till den ökände ljushårige generalens död. Flera är de som sägs ha varit de som nedgjorde honom och en av dem är Moving Robe. Hur det än är med den saken så beskrivs hon ha gjort stora bedrifter under slaget och bidragit till segern.

I en historieskrivning dominerad av män har kvinnliga krigare ofta lyst med sin frånvaro, men de är betydligt fler än vad som uppmärksammats och den vidare forskningen kommer säkerligen hitta fler och fler och ge en rättvisare bild ju mer åren går. Bland många nordamerikanska grupper av urfolk sågs det ofta som något fullkomligt naturligt att kvinnor gav sig ut i strid och ledde jakt- eller krigspatruller. Vid Little Big Horn fanns exempelvis även Arapahokvinnan Pretty Nose (till vänster) som ledde ett av de stridande förbanden.

Idag ses individer som dessa som hjältar för sina folk under den historiska kampen mot USA:s militär, erövringspolitiken och övergreppen som följde i dess väg.

Hur har begreppet "hjälte" använts under historien och vad kan man tala om för olika slags kategorier? I avsnitten Hjältar del 1 och Hjältar del 2 diskuteras exempelvis historiska hjältar och kvinnliga hjältar. 

/Olof

Mobbaren

Draco Malfoy i J. K. Rowlings Harry Potterserie lär vara Harrys nemesis och ständige mobbare, men det kan inte vara lätt att vara Draco med föräldrar som hans. Skitstövlar, ligger nära till hands. Men Dracos problem hopar sig senare i serien, speciellt efter att han allierar sig med He Who Must Not Be Named, Voldemort. Där, jag sa det.

Resten av Dracos utveckling kommer av sig självt, tänker jag. Men överlag är det något tragiskt över unge Malfoy. Som det ofta är hos vissa antagonister. En bra motståndare till Harry ändå. En som hela tiden befinner sig i Harrys närhet och gör livet surt för honom, men samtidigt tvingar honom att agera.

När jag tänker efter kan man nästan se det som lager av antagonism i Rowlings böcker. Draco är första lagret, som är närmast Harry, sedan finns Snape, den hemske läraren som har något emot Harry, och sist men inte minst den störste bad boyen av dem alla, Voldemort. Förutom dessa finns ju också Dementorerna, som suger glädjen och själen ur människor, samt många andra motståndare till Harry och hans närmaste vänner.

Det finns antagonister som bara finns i separata böcker och så finns det antagonister som följer med genom hela romansviten.

De lager av antagonism som Harry stöter på genom böckerna är också det som får honom att kämpa vidare. Antagonismen är också det som definierar honom, eftersom han är barnet som undkom Voldemort när han var bebis.

Det finns så mycket att orda om Harry Potterserien att det kanske får bli ett eget poddavsnitt i framtiden. Oavsett vad man tycker om barn- och ungdomslitteratur är detta en fantastisk berättelsesvit, med otrolig detaljrikedom och ett jättefint världsbyggande. Man tar sig långt med filmerna bara, men böckerna är lysande och ett underbart exempel på riktigt smittsam berättarglädje. Hela berättelsen (alla böckerna) är så snyggt vävd och karaktärerna så komplexa och levande.

Jag kan bara ta av mig hatten för Rowling.


/Rickard


Övervakaren

Wiesler – spelad av Ulrich Mühe i den tyska filmen De andras liv från 2006 i regi av Florian Henckel von Donnersmarck – är typexemplet på en person man inte vill ha som fiende. Ytterst noggrann och lyhörd gräver han sig djupare och närmare det konstnärliga paret Georgs (Sebastian Koch) och Christa-Maria Sielands (Martina Gedeck) hemligheter.

Georg är manusförfattare och Christa-Maria skådespelare och de tillhör DDR:s kulturelit. Utåt visar de upp en östtyskt lojal fasad.

Men i det övervakningssamhälle som Östtyskland var gällde det att inte yttra fel saker så fel personer hörde det. Stasi hade sina tentakler överallt i samhället, agenterna var många och de civila angivarna ännu fler. De personer som inte rättade sig in i ledet spärrades in, torterades eller bara försvann. Vissa återförbrytare som ansågs oförbätterliga såldes till Västtyskland i utbyte mot västvaluta.

Hursomhelst, Wiesler finner snart bevis på att Georg och Christa-Maria inte är så lojala mot det politiska system som de utger sig för att vara.

Wiesler är en filmskurk som står för upprätthållandet av ett system som förtrycker fritänkande människor. Kommer ni ihåg skurkkategorierna från vårt avsnitt om Filmskurkar? 

Förhatlig människa kan man med fog tycka, men man måste också se till den historiska kontexten. Östtyskland var ett exceptionellt samhälle och på sätt och vis unikt i världshistorien. Visst har det förekommit förföljelse av människor, angiveri och dokumentation av oliktänkande i andra stater runt om i världen, men aldrig på den här skalan. Stasi var besatta av dokumentation och att följa upp allt. ALLT. Ingenting rann dem mellan fingrarna.

Man förstår snart i filmen att Wiesler inte tillhör de mest politiskt kunniga agenterna inom Stasi, men kanske den mest noggranna. Hans sätt att gräva efter information, hans uppmärksamhet och ihärdighet är utan dess like. Alltså, inte en människa man vill ha som sin motståndare, speciellt inte eftersom han bär Stasiuniform och tillhör Partiet.

Wiesler är både en vanlig, grå människa och samtidigt skrämmande. Han är en person som följer, lyder och genomför order. Han liksom otaliga andra människor genom historien som efteråt förstått att de stått på fel sida.

Han är också en ytterligt intelligent motståndare som använder sin hjärna för att försöka fånga in det subversiva kulturella paret, som har fräckheten att kritisera Östtyskland.

Wiesler är en människa som lever för sitt jobb. Utanför det verkar han inte ha så mycket för sig. Han lever ensam, verkar inte ha något umgänge att tala om och verkar allmänt socialt ovig. Hans hem är grått och trist, hans kläder och sysslor likaså. Han har hängett sig åt jobbet. Och just därför är han så farlig.

Men.

Medan Wiesler övervakar Georg och Christa-Maria blir han mer och mer fascinerad av deras liv. Mer vill jag inte säga om denna lysande film. Jag vill inte förstöra för den som inte sett den.


Tyskarna är väldigt bra på att behandla sin egen historia, något jag önskar Sverige skulle ta efter. De andras liv är i mitt tycke en av de bästa filmerna som överhuvudtaget kommit från Tyskland. En otrolig berättelse som drabbar mig varje gång jag ser den. Det är en sådan där berättelse som känns i kroppen, magen och bröstet, såsom bara riktigt bra berättelser gör. Det är ren filmisk poesi. Mörk och ljus, hoppfull och brutal, vacker, tänkvärd och psykologiskt och historiskt intressant. Och såklart, med en mycket bra antagonist som har en väldigt intressant utvecklingskurva. Utifrån våra avsnitt om Hjältar kan man kanske till och med säga att han är en form av hjälte?


/Rickard

Vilken är världens bästa polisserie?

Smaken är självklart alltid delad, men talar vi manus, dramaturgi och förmågan att använda alla berättarknepen i lådan för att framkalla spänning och dramatik finns en serie som är något ut över det vanliga – Line of Duty.
     Den brittiska BBC-serien, skapad av Jed Mercurio och producerad av World Productions har precis avslutat sin sjätte säsong i Storbritannien och den 17 maj börjar denna säsong att visas på SVT.
     
I handlingens mitt finns poliserna Steve Arnott (Martin Compston) och Kate Flemming (Vicky McClure) vid antikorruptionsenheten AC-12. Ledda av kommissarie Ted Hastings (Adrian Dunbar) börjar de undersöka korrupta poliskollegor och brottssyndikat med förgreningar högt upp inom den brittiska poliskåren.
     
Jed Mercurio är inget annat än en mästare i intrig och detaljrikedom. Varenda säsong, varenda avsnitt och varenda scen är utformad in i minsta detalj. Varje liten replik, varje bildvinkel har sin plats och mening. Talar vi dramaturgi, likt det berättarverktyg och inslag som vi behandlade i avsnittet om Hollywood-mallen, har varje scen ett noga genomtänkt upplägg med akter, vändningar och klimax. Varje dialogbyte, varje förhörsscen är ett krig. Alla scener leder någonstans, det finns ingen dödtid, ingen lugn stund. Allt är tätt, vibrerande, precis som de hela tiden värkande konflikterna och den ständiga frågan om de karaktärer som vi tittare ser i bild är hedervärda eller korrupta.
     
Ofta kan ett alltför konstruerat manusbygge lätt visa sina skarvar vilket kan resultera i att just berättelsens och fictionens skimmer faller, hantverket syns alltför mycket och historien inte blir lika levande och karaktärerna förvandlas till de pappersprodukter som de egentligen är.
     
I Line of Duty finns inga sådana glapp och du sitter hela tiden på nålar. Rökridåer och fällor slängs ut åt både huvudkaraktärerna och tittarna och hur säker du än tror att du är på saker och ting, så är du det inte.
     
The Wire, Spanarna på Hill Street, NYPD Blue, Mindhunter, Broadchurch, CSI, Bron, Homicide, The Shield, Law & Order och Prime Suspect. Listan är lång på välberättade polisserier, men Line of Duty har något alldeles extra när det gäller intrig, manus och fokuset på att ständigt göda den dramatiska frågan – hur ska det gå?

/Olof

Smärtpunkter och mersmak

Storypodden föddes som en galen liten idé redan 2017, när Olof och jag brainstormade kring ett filmmanus vi arbetade på då.

När vi tre år senare – efter diverse förseningar – slutligen planerade för säsong ett, tyckte vi att det skulle vara lämpligt och naturligt att runda av med ett avsnitt om filmslut.

I berättelsernas värld – och specifikt vad gäller berättelser med tre-aktsstruktur – får historierna oftast fina, lyckliga avslut. Hjälten, protagonisten segrar mot de mörka, onda krafterna och återställer ordningen i världen.

… och så levde de lyckliga i alla sina dagar…

Såna slut verkar sälja. I alla fall hjälpte de till att göra Hollywood framgångsrikt en gång i tiden, för Hollywoodfilmers signum är just sockersliskiga slut.

Kanske är det just verklighetens krasshet som får oss att dras till lyckliga slut. För lyckliga slut är inte lika vanliga i verkligheten. Vi kanske behöver lite balsam för att klara av livet? Må bra en stund, drömma oss bort och sukta över fiktiva personers lycka?

Själv har jag ingenting emot ett tragiskt eller mörkt slut på en berättelse, måste sägas. Eller rättare sagt, jag har ingenting emot ett tragiskt slut, så länge det tjänar berättelsen i stort och passar in.

Olika berättelser - olika sorters slut. Det är inte mer konstigt än så.

Vissa filmslut avrundas tjusigt och allt får sin förklaring. Det är som en enda stor vårstädning, då allt läggs på sina rätta platser och all dålig luft vädras ut. Förstå mig rätt, med den rätta berättelsen så kan ett sånt slut vara fantastiskt. Speciellt om det lyckas ge en den där härliga känslan av lycka och glädje efteråt. Jag menar, vem vill inte känna så?

Andra filmslut är konstruerade annorlunda och har ett annat syfte. Kanske vill manusförfattaren chocka publiken, eller få den att verkligen tänka till. Inom skräckfilmsgenren är det vanligt att hjälten har dräpt galningen eller monstret, men precis i de sista sekunderna (ofta när eftertexterna rullar) dyker det upp igen och man förstår att allt kommer börja om igen, uppföljare efter uppföljare.

Visst finns det en ekonomisk tanke bakom just det. Kan man sälja uppföljare så klarar man sig ett tag till i branschen och har råd att köpa det där Beverly Hills-slottet och Bentleyn man bara måste ha för att få leka med de stora gossarna i Hollywood.

Det är en krass värld och en ännu krassare bransch.

Men ibland lyckas vissa berättelser höja sig över medelmåttornas spelplan och verkligen påverka publiken.

Det är exakt det man vill åt, eller hur? Berättelser som griper tag och inte släpper.

Några filmslut minns jag extra väl. Ett av dem såg jag redan 1995, när jag och min dåvarande flickvän bodde i kollektiv i Sätra utanför Stockholm. Denna film nämns i podden också.

Vi var några stycken som satt och glodde på Se7en (1995, manus Andrew Kevin Walker, regi David Fincher). Den slog ner som en bomb vid den här tiden, alla pratade om den. Jag minns också att jag var tagen av den. Slutet var en kalldusch utan dess like. Ett sånt där slut som kom oväntat, var så sadistiskt och ondskefullt, men samtidigt så logiskt och ofrånkomligt ett slut kan vara. Det var en överraskning, men samtidigt fullkomligt troget antagonisten, protagonisten och hela berättelsen.

Ett annat slut som jag verkligen gillar är slutet av Fight Club (1999, manus Jim Uhls, efter en roman av Chuck Palahniuk, regi David Fincher), när man förstår att Tyler Durden bara är en annan del av Edward Nortons karaktärs personlighet. Tecknen fanns där, men de var så smart dolda i berättelsen att det överraskade mig personligen.

I slutscenerna sitter han i skyskrapan och skjuter sig i munnen för att ta dö på sitt alter ego Tyler Durden. Han håller sin flickväns hand och utanför rutorna exploderar flera sprängladdningar över staden.

Filmiskt. Episkt. Så mörkt.

Utan den där twisten i Fight Club hade berättelsen varit nära på en programförklaring för hur man blir sadist, terrorist, världsfrånvänd psykopat eller liknande – men twisten lyfte berättelsen till att handla om att överta kontrollen över sina egna inre mobbare och demoner. Och att ta sig ur ett liv man misstrivs med. Åtminstone är det så jag ser det.

Alter egot Tyler Durden kom fram på grund av den totala vardagsledan som Edward Nortons karaktär levde med. Hans liv i början var måndag till fredag, ändlösa rutiner och meningslöshetskänslor.

Edward Nortons karaktär lockade fram den andra delen av sig själv, men den tog kontrollen över honom och till slut var han tvungen att döda den för att återfå kontrollen över sig själv. Först då kunde han gå tillbaka till ett någorlunda normalt tillstånd igen, plus alla erfarenheter och lärdomar han fått på vägen såklart. Som en mer fullkomlig person, som övervunnit sitt inre mörker.

Vissa filmslut (och berättelser i stort) ger en fysisk reaktion, något som man kan känna i magen och bröstet. De kan väcka alla möjliga olika känslor, ge en wow-känsla, en aha-upplevelse eller en chock.

Till och med mersmak.

Har du själv något favoritfilmslut?


/Rickard

Skapelsemyter att nysta upp?

Sitter de gåtfulla trådknippen som kallas för khipu på sanningen bakom Inkafolkets skapelsemyter?
     Kvar idag finns endast lösryckta versioner av hur det legendariska imperiets befolkning såg på hur världen och människorna hade skapats.
     I och med Fransisco Pizarros och spanjorernas erövring av Inkariket Tawantinsuyu under 1530-talet förstördes historiskt källmaterial i stor omfattning. Element som kunnat användas för att idag tolka de mytomspunna trådknippena.
     I Storypoddens avsnitt om Skapelsemyter diskuterar vi faktumet att många ursprungsgruppers myter har påverkats starkt av kolonialism och kristendom och de andinska folkens legender är inget undantag.
     De få historier som trots allt levde kvar uppe i bergen kom att föras vidare muntligt i generationer.
     Jämförelser med olika grannfolk och deras kulturer och mytologier har gjorts och forskare har försökt tyda bildmotiv på krukor och andra föremål för att bygga upp en narrativ struktur kring dessa ur-historier. Inget regelrätt skriftspråk fanns nämligen i Inkariket.
     Det finns dock teorier om att de mystiska trådknippena kan ge oss svaren. En del khipus överlevde spanjorernas framfart och spekulationerna kring hur man ska läsa trådarna med dess olika knutar och färger har varit många.
     Räkneverk för administration, skattesystem, handel eller det militära? Eller finns det något mer abstrakt som de kan förmedla? Till och med berättelser?
     Det mytstoff som konkret lever kvar är att Inkafolket såg huvudstaden Cuzco som världens mitt. Det andinska imperiets förste härskare Manco Capac sågs antingen som son till skaparguden Viracocha, som son till solguden Inti eller som född ur Titicaca-sjön.
     Namnen och styresområdena för många av Inkafolkets gudar lever sålunda kvar och gällande solguden Inti så kan man fråga sig om just myterna runt denna gud delvis även var ett frö som kom att ligga bakom Tawantinsuyus undergång.
     Utifrån Intis koppling till Inkarikets förste härskare sågs alla nästkommande ledare som söner och reinkarnationer av solguden. Då Inti svettades rann guld och det var sålunda denna metall som härskarna själva ofta klädde sig i.
     Silvret sågs som mångudinnan Cojas tårar. Ingen av metallerna användes i regel som betalningsmedel.
      Härskarnas rika användande av guld spred ett rykte om sig som nådde kolonisatörer som Pizarro, som i sin tur under många år försökte lokalisera det som för honom sågs som ett möjligt Eldorado.
     Under sitt tredje försök lyckades den spanske conquistadoren tillslut nå fram till riket och när han senare tog Inkahärskaren Atahualpha tillfånga krävde han en lösensumma i form av stora mängder guld.
     Det andiska imperiets ledare svarade med att lova Pizarro ett helt rum fyllt med guld, ett fyllt med silver och ett med en blandning av rikedomar i olika varianter.
     Dyrbarheterna bars in från hela riket, men Pizarro släppte inte Inkahärskaren för det utan hade honom till sist avrättad, innan han själv tog över rollen som den nya spanska kolonin Perus ledare.
     En tydning av Inkarikets gåtfulla trådknippen skulle kunna avslöja många historier och berättelser som länge varit förlorade. Det amerikanska forskningsprojektet Khipu Database Project har digitalt samlat in många av de trådknippen som finns kvar. 
     Någon som vågar sig på ett försök? 

/ Olof

Adaptera mera... eller?

Steven Spielberg bara lämnade det mekaniska monstret och drog.  

     Skrönan kommer från slutet av filmatiseringen av Hajen (1975) när den unge, ambitiöse och talangfulle regissören inte längre klarade av pressen, stressen och problemen med det enorma låtsas-odjuret och bara lämnade allt.

    Hur skulle adaptionen av Peter Benchleys debutromanen från 1974 bli? Allt hängde på det radiostyrda vidundret. Skulle det se skräckinjagande ut eller bara löjligt?    

    Spielberg hade satsat allt, men han var fortfarande tveksam till om allt skulle fungera och nu när hajen under slutscenerna verkligen skulle visa sig i sin monstruositet och attackera de tre jägarna var det problem med styrningen av käftarna. Stod man nära såg man utan problem att hajen… ja, det var ingen riktig haj. Skulle biopubliken svälja det?

    Tillbaka efter den dygnslånga mentala kollapsen återupptog Spielberg arbetet och lyckades få filmen i mål. Och resten, ja det är ju historia, eller vad säger man?

    Hajen fungerar än i dag och slutscenen när Roberts Shaws väderbitne fiskare halkar nerför den tippande båten, rakt ner mot hajens gap, sprattlande med benen, känns fortfarande djupt i magen varje gång man ser den. ”Smile, you son of a bitch!”

    Steven Spielbergs genombrottsfilm är självklart ett lyckat exempel på en adaption och i det senaste avsnittet av Storypodden började vi gräva i hur en adaptering bör göras, vi listade flera verk och vi kommer fortsätta hylla, såga och diskutera vidare i nästa avsnitt.

    Det finns hur som helst en del utmaningar med att föra en berättelse från bok till tv eller film och det är inte alltid det handlar om ett mekaniskt havsvidunder.

    I Spike Jones och Charlie Kaufmans Adaptation från 2002 ser vi Nicholas Cage spela just manusförfattaren Kaufman, som i filmen just har problem med att adaptera Susan Orleans bok Orkidétjuven till film.

    Historien sägs just bygga på Kaufmans problem med skrivkramp under processen, vilket i filmen resulterar i en galen metahistoria som inbegriper hans påhittade tvillingbror Donald (också spelad av Cage) - ett komiskt och romantiskt drama som slutar som en actionspäckad thriller.

    Man kan inte säga annat än att Kaufman och Jones löste problemet med adaptionen på ett mycket kreativt och originellt sätt.

    En liknande approach hittas i Michael Winterbottoms och Frank Cottrell Boyces Tristram Shandy – A cook and bull-story från 2005. Steve Coogan och Rob Brydon inleder sitt samarbete på vita duken (The Trip-serien följde efter detta) som skådespelare i en komedi som handlar om filmatisering av 1700-tals romanen Tristram Shandy (del 1 från 1759). En metaroman och satir om en engelsk gentleman som leker med berättandet, perspektiven och intrigen fram och tillbaka. En roman som alltid sagts vara ofilmbar, och så visar det sig även vara under Coogans och Brydons humoristiska försök.

    Inför en adaptation kan det även krävas att manusförfattaren och regissören är tvungna att utveckla grundhistorien på ett sådant sätt att det närmast blir en helt annan film än boken. I alla fall behöver en stor del av berättelsen ibland omvandlas för att passa det filmiska formatet.

    Fever Pitch från 1992 av Nick Hornby är en biografisk betraktelse över författarens egen relation till fotboll, och framför allt Londonklubben Arsenal. Rakt adapterad till det filmiska formatet hade det kunnat blivit en intressant dokumentär. Det hela slutade däremot med att Hornby själv skrev filmmanuset och omvandlade historien till en romantisk komedi om en fotbollstokig manlig lärare (Colin Firth) och en sporthatande kvinnlig kollega (Ruth Gemmel) och hur de förälskar sig under fotbollsklubben Arsenals legendariska säsong 1988-89. Allt som allt fungerar adapteringen väldigt väl och såväl boken som filmen står på helt egna ben.

    Ibland görs även nya adapteringar av böcker som tidigare har filmatiserats. I vissa fall handlar det om pengar, i vissa fall att de äldre versionerna bör hitta en ny publik, att den tekniska utvecklingen gått framåt och nya starkare gestaltningar kan göras, att den första adaptionen inte blev så lyckad.

    På juldagen 2021 är tanken att en ny adaption av Vilhelm Mobergs Utvandrarna (1949) ska ha premiär. Motiven bakom att genomföra projektet är säkerligen flera, men producenterna på SF Studios har utåt sagt att historien om Karl-Oskar och Kristina är en tidlös klassiker och att historien är mer aktuell idag än vad den var när den gavs ut.

    Hur det är med den sistnämnda saken är svårt att säga, men sägas ska att huvudproducenten SF Studios står inför en stor utmaning. Jan Troells filmatisering från 1971 med Max von Sydow och Liv Ullman är en av den svenska film- och tv-historiens mest odödliga klassiker och den står sig mycket väl än i dag.

    Det ska bli intressant att se hur Gustav Skarsgård och Lisa Carlehed axlar de ikoniska rollerna och hur regissören Erik Poppe berättar historien om emigrationen till det stora landet på andra sidan havet. 

/Olof    

 

Spridda tankar kring några Hemingway-citat

Jag minns första gången jag läste Hemingway. Det var i skolan. Vi fick i läxa att läsa honom, men som vanligt avskydde jag att bli tvingad att göra saker. En roman kunde vara hur bra som helst, men så fort någon lärare tvingade mig att läsa tog jag mig knappt igenom texten.

Jag är en rätt tjurskallig person, antar jag.

Hursomhelst, min relation till Hemingway blev tidigt lite förstörd, kan jag kanske påstå.

Men när jag har läst om Hemingway på äldre dagar har jag upptäckt en väldigt intressant författare. Okej, fortfarande inte någon av mina favoritförfattare, men så är det ibland. Jag kan ändå se att hans litteratur är viktig. För att inte tala om hans isbergsteknik.

När jag gjorde research om Hemingway för det här inlägget snubblade jag över hans citat. Tydligen finns det hundratals Hemingway-citat. Vissa av dem är riktigt avslöjande för hur han såg på sitt eget skrivande, men också om livet i stort. Naturligtvis började jag ”filosofera” utifrån dem.


In order to write about life, first you must live it!


Så sant, lev först, skriv sedan.

Det är egentligen självklart, men ingenting jag någonsin hört på någon av de skrivarutbildningar jag har gått. Kanske för att det inte går att göra kurser (läs: pengar) på det?

För att bli en bra författare måste man studera människor, hur de beter sig, vad de säger, hur de säger det, vad som motiverar dem, hur deras psykologi fungerar. Man måste bli intresserad av människor som ett fenomen.

Det här är vad jag tror citatet egentligen handlar om: bli en god människokännare. Men för att kunna bli det måste man överge sin bekvämlighetszon och bege sig ut i världen.

Utlandsresor kan vara bra och då får man chansen att träffa människor som är från andra delar av världen och som inte tänker som en själv eller har samma kultur.

Dessutom handlar detta citat om att man måste ha haft relationer, blivit sårad, sårat andra (oavsiktligt får vi hoppas, i den mån detta är ofrånkomligt), varit lycklig, olycklig, betalat av på skulder, blivit bakfull, sjuk och oroat sig över ekonomin nästa vecka – och allt annat som det innebär att vara en människa som är involverad i samhället och andra människors liv.


I wish I could write well enough to write about aircraft. Faulkner did it very well in Pylon but you cannot do something someone else has done though you might have done it if they hadn't.


Det här kan jag relatera till. Viljan att gå dit andra inte har gått i sitt skapande. Att inte efterapa, utan att göra någonting som någon annan inte har gjort. Att gå sin egen väg och skapa någonting nytt och fräscht.

Samtidigt kan det vara en farlig väg att gå, som kräver en hel del mod. Man kommer säkerligen att bli ifrågasatt eller inte ens förstådd. Med stor sannolikhet inte heller publicerad som författare.

Men de allra flesta stora författarna genom tiderna har tagit risker med sitt skapande. Astrid Lindgren blev refuserad cirka femton gånger innan ett förlag antog henne. Många har varit tvungna att kämpa många år innan de blev hörda – lästa.


Develop a built-in bullshit detector.


Jag gillar den här. För den kan riktas åt båda hållen, både mot andra människor som kommer och vill tjafsa och hålla på, men även inåt mot sig själv och sitt eget skapande.

Den verkliga utvecklingen sker inuti, i ens tankevärld, i ens perceptionsförmåga och i ens förmåga att iaktta världen och människor i ens närhet, i ens förmåga att urskilja detaljer och kunna föra över dem till papperet.

Men eftersom varje människa är sitt eget filter, måste man lära sig själv att tvätta bort sin egen skit. Och se förbi allt det som kanske håller en nere.

En inbyggd skitsnacksdetektor behöver vi alla, oavsett vad vi sysslar med i livet. Och vi behöver det för att verkligen se andra människor för vad de egentligen är och vill med oss, och för att förstå dem, men kanske framför allt för att förstå oss själva.


Mitt lyckligaste ögonblick var när någon sade till mig: "Jag har läst alla era böcker och jag har inte behövt slå upp i en ordbok en enda gång."


Det är Hemingway i ett nötskal. Enkel, avskalad och ekonomisk i sitt skrivande, men en person som bodde på olika platser i världen och levde fullt ut. På något vis kanske man kan se det som att han hade full kontroll över sitt skrivande, men inte över livet.

Ganska intressant, när man tänker efter. Om det nu var så.

Hursomhelst är jag färdig med ”filosoferandet” för idag. Hemingway väckte en del tankar ändå. Det är svårt att vara helt oberörd av honom.



/Rickard

Tankar om hjältar

Det har gått inflation i begreppet hjälte.

Nuförtiden kan nästan vem som helst bli hjälte, en person som petar in ett mål i fotboll, räddar ett djur från att drunkna eller ber chefen att dra någonstans.

I litteraturens och filmens värld är begreppet mer specifikt och snävare. Där betyder hjälte en person som utför extraordinära handlingar och inte sällan räddar livet på andra.

Svenska Akademiens ordbok (SAOL) definierar hjälte på följande vis (i förkortad version här):

1)     krigare, stridsman, kämpe; särskilt tapper krigare

2)     person, i synnerhet man, som utmärker sig genom mod och tapperhet (och därmed förknippad viljestyrka och handlingskraft); ofta person som är berömd för sina krigiska bragder och som med ära bestått hårda och farliga prov och som i en viss situation (ofta särskilt under lidanden och hemsökelser) visar en ovanlig grad av själsstyrka, ädelt sinnelag och förmåga av oegennyttig självuppoffring

3)     huvudpersonen i en litterär framställning (epos, roman, skådespel o. d.), ett filmskådespel o. d.

 Men SAOL uppmärksammar även den mer moderna definitionen av hjälte:

a)     i uttrycket dagens hjälte, hjälten för dagen

b)     person som någon beundrar i synnerligen hög grad, för vilken någon svärmar. 

Som vi nämnde i onsdagens avsnitt har hjältebegreppet ändrats genom historien från antikens gudalika och mer eller mindre odödliga hjältar, som halvgudarna Herkules och Akilles med flera – till dagens moderna och högst mänskliga och dödliga hjältar.

Begreppet har alltså rört sig närmare oss som individer och är inte längre något ouppnåeligt och inte längre någonting man måste bli född till att vara.

För att bli hjälte idag verkar det ”bara” krävas en blandning av egen, personlig ansträngning och rena slumpen, det vill säga att man ”rycker in” och till exempel hjälper en medmänniska eller djur i nöd.

Det anmärkningsvärda när man läser SAOL:s definition är att tidigare var hjälte nästan uteslutande ett epitet för män. Kvinnor verkade inte kunna upphöjas till hjältar i äldre tider. Okej, visst fanns det några kvinnliga hjältar på den tiden, men de var mer undantag än regel. Så är det inte längre idag, tack och lov.

Förskjutningen av begreppet är intressant. I vår individualistiska kultur var det kanske ofrånkomligt att hjältebegreppet ”flyttade in i” just den vanliga människan.

Vi har andra idoler, förebilder och ideal idag än de hade i antikens Grekland. Personer inom sport, film, miljörörelsen, politik, företagsvärlden, och allt vad det nu kan vara. Alla dessa ”vanliga” människor som gör betydande och ”ovanliga” saker.

Kanske har begreppet alltid varit något som måste förtjänas genom handling, men jag tycker det är mer så idag än någonsin. Det går helt i linje med den moderna synen på att vi är helt ansvariga själva för vår framgång – och våra misslyckanden. Och idén om att vilken karaktär vi har bestämmer om vi kommer få framgång i livet eller om vi kommer misslyckas.

En så kallad dålig människa kan aldrig bli en hjälte.

Men skulle det ändå ske att ”en något usel” människa skulle börja kallas hjälte tvättar själva epitetet bort all sådan svärta och gör en människa automatiskt till en bra människa, en god människa. En vinnare.

I en tid där vi så gärna verkar vilja dela upp människor i vinnare och förlorare har hjälte-begreppet kanske blivit vår tids sätt att kalla en person en vinnare. Och inte bara en vinnare, utan den bästa och största vinnaren av alla inom just det gebitet, en vinnare bland vinnare.

 

/Rickard

Felkonstruerade film- och manusbyggen!

Dramaturgi ska underlätta skildrandet av en filmisk berättelse. Det ska vara ett stöd i skrivprocessen och ge verktyg för att skapa en fiktiv värld med karaktärer inbegripna i en berättelse med spänning och driv, inom vilken de genomgår en trovärdig psykologisk utveckling påverkade av yttre och inre faktorer och händelser.

I det senaste avsnittet av Storypodden analyserade vi den dramaturgiska modellen som ofta används inom amerikansk film, men som även är vanlig i andra sammanhang. Oftast skapar den ett effektivt och medfångande berättande, men som vi betonade så kan ett alltför stort användande av Hollywoodmallens konventioner och klichéer även ge den motsatta effekten.

Den finns även de filmer som är rent felkonstruerade och som hade varit i behov av mycket starkare manusstruktur för att skapa en ännu starkare berättelse. Faktum är att det finns flera moderna klassiker som trots att de är mycket framgångsrika filmer verkligen lider av denna brist.

American History X från 1998, i regi av Tony Kaye och med manus David McKenna, är en stark filmisk upplevelse, men den hade varit ännu starkare om bara manusets och berättelsens struktur hade ordnats till.

Edvard Norton spelar Derek Vinyard, en ung man i en Los Angeles-förort som utvecklar alltmer rasistiska åsikter och dras in i nynazistkretsar. Ett fruktansvärt brott skickar honom i fängelse där han efter en del konflikter sakta börjar förändras. Väl ute återknyter han med sin familj och framför allt den yngre brodern Danny (Edvard Furlong) som alltid sett upp till Derek, och som själv börjat dras med rasistiska åsikter.    

Filmen inleds i färg med att Danny får i uppdrag av skolans rektor att skriva en uppsats om sin storebror som samma dag ska släppas ut ur fängelset. Berättelsen går sedan tillbaka i tiden och skildrar i svartvitt Dereks tidiga år, hans rasistiska åskådningar, nynazistkretsarna, det fruktansvärda brottet och tiden i fängelse. Filmens sista del förflyttar handlingen i färg tillbaka till nutiden då Derek kommer ut ur fängelset, hur han återknyter med sin familj och gör upp med sin gamla värld – nynazisterna.

Strukturmässigt lider filmen av en stor obalans där tillbakablicken utgör en alldeles för stor del av berättelsen och i sig fortsätter ända fram till tredje akten. Uppgörelsen med nynazisterna blir alldeles för snabbt avklarad och den aktiva nutida historien och utvecklingen är alldeles för kort och flyktigt berättad. Precis som vi var inne på i såväl avsnittet om Hollywoodmallen som i avsnittet om De bästa och sämsta inledningarna så är det möjligen filmens inledning som skapar problem från första början. Det är inte oävet gjort med ett fokus på den yngre brodern Danny och en skapad spänning kring hur det kommer bli när Derek kommer ut ur fängelset? Hur kommer han att vara? Som förut? Har han förändrats?  Inledningen fungerar som öppningen för den nutida ramberättelse som den svartvita tillbakablicken är tänkt att ledas in i. Men vad hade hänt om man hade flyttat dessa scener till senare, struntat i det svartvita berättandet och det utpräglade fokuset på en tillbakablick och istället låtit berättelsen starta med den unge Derek? Vi hade då fått se hans bana från början till slut, vilket i sig hade skapat en stark linjär och balanserad historia utan några påtvingade uppdelningar och konstruktioner. Hade tillbakablicken ändå fått vara kvar borde den möjligen ha avslutats vid en nyetablerad filmisk mittpunkt som sett Derek komma ut ur fängelset. Under såväl slutet av akt 2 och akt 3 hade han sålunda tvingats brottas med sitt förflutna. Det hade gett mer dramatik.   

Produktionen av American History X led just av konflikter mellan regissören Tony Kaye och filmstudion New Line Cinema kring just ovan strukturering och klippning, vilket resulterade i att Kaye avsade sig studiobolagets längre version som senare kom att visas på biograferna och som än idag lever kvar.

Som nämnt finns det flera andra exempel på framgångsrika filmer med liknande felkonstruerade manus. The Assassination av Jesse James by the coward Robert Ford (från 2008 och skriven och regisserad av Andrew Dominick) lider av det överdrivna fokuset på westernikonen Jesse James (Brad Pitt) när det är Robert Ford (Casey Affleck) som är den egentliga huvudkaraktären och som är den som har utvecklingen, psykologin och berättelsen inom sin person och dess bana.

Utifrån svensk horisont lider Guldbaggevinnaren Sameblod (regi och manus Amanda Kernell från 2016) av problem med en tunn och alltför krystad ramberättelse där huvudkaraktären i äldre ålder återvänder till sina barndomstrakter. Även senaste vinnaren Spring Uje Spring har klara manusbrister, trots en i övrigt charmig och tonsäker skildring av en familjefar som drabbas av Parkinsons sjukdom.

Vad dessa problem är i detalj tror jag att vi för stunden får lämna därhän för att undvika spoilers. Ta gärna en titt på filmen själva och återkom med kommentarer mejlledes så kan vi diskutera berättelsen och dess dramaturgi där. Spring Uje spring finns på Svt Play!


/Olof

Oväntade inledningar

”Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anybody else, these pages must show.”

Litteraturen är full av bra inledningar, som exemplet ovan från David Copperfield av Charles Dickens.

Visst blir man lite intresserad av att veta hur det ska gå för berättaren?

Olika inledningar förmedlar olika känslor och sätter tummen på vad man som läsare har att förvänta sig av storyn. Vad för slags berättelse är det? Vad har den för ton? Optimistisk, poetisk, cynisk, absurd, förtroendeingivande, komisk, förebådande, romantisk, sarkastisk, eller kanske ”syrlig och bitsk” som inledningen på J.D. Salingers The Catcher in the Rye:

”If you really want to hear about it, the first thing you’ll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don’t feel like going into it, if you want to know the truth.”

En helt annorlunda berättelse än Dickens ovan, eller hur? Och med en helt annorlunda huvudperson och berättarröst. Världssynen är också annorlunda, det här är en uppkäftig, nästan levnadstrött människa som berättar. En person som varit igenom en hel del i livet och blivit trasig. Och det är intresseväckande just därför.

Det enda som binder de här två berättelserna samman är Salingers referens till David Copperfield. I övrigt är de som två olika djur.

En inledning är ett kontrakt mellan författaren och läsaren, eller rättare sagt mellan berättelsen och läsaren. Inledningen ska avslöja vilken genre berättelsen befinner sig i, vilken värld den utspelar sig i och vilka personer som bebor den. Den måste avslöja huvudkonflikten i storyn, kanske till och med antagonisten. Överhuvudtaget måste den lyckas göra väldigt mycket på några få sidor, för att inte tala om att lyckas kroka läsarens intresse att läsa vidare.

Ett annat exempel jag gillar är ur Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez:

“Många år senare, inför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig om den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”

Dramatiskt. Ett överhängande hot mot en karaktär. Och samtidigt någonting oväntat. Själv undrar jag varför översten får just den minnesbilden just där och då, i en sådan situation? Det är en överraskande inledning och har samtidigt specifika detaljer. Vilket gör det hela lockande.

Bra inledningar är svåra att skriva, men viktiga. Oavsett format - romaner, film, tv-serie, pjäs eller dataspel - vilka är dina favoriter?


/Rickard

Kultrulle från censurens 80-tal

I avsnittet "Filmskurkar" av Storypodden pratade vi om filmskurkar och listade vilka vi tycker är bäst. En sådan lista kan aldrig bli helt rättvis, för det finns många skurkar jag tycker är värda att nämna.

Innan jag kommer in på en annan av mina favoritskurkar, måste vi först göra en liten tidsresa: 

Vi måste ända tillbaka till i mitten av 80-talet, på den tiden då Sverige fortfarande censurerade biofilmer. Men naturligtvis hade det officiellt ett finare namn: förhandsgranskning. Som om det inte riktigt handlade om censur, utan bara ett slags mild handpåläggning.

Alla fattade läget ändå, det var omöjligt att inte göra det.

Vissa filmer klipptes hårt och kunde vara femton minuter kortare. För att inte tala om handlingen i en statligt godkänd, klippt version. Ofta var den fullkomligt styckad och obegriplig.

Statens Biografbyrå hette myndigheten med de flinka saxarna. De hade uppdraget att censurera all biograffilm, faktiskt ända fram till årsskiftet 2010–2011, även om myndighetens betydelse och inverkan på filmerna verkade minska avsevärt efter år 2000, eller kanske till och med redan på slutet av 90-talet. De släppte igenom mer och mer med åren alltså.

Men på 80-talet gick deras saxar varma.

Skälet var debatten och hysterin kring det onda videovåldet, som moralens väktare trodde skulle förvandla ungdomarna till bestialiska mördare. Det här var ca tio år före debatten om våldet i dataspel, som moralens väktare trodde skulle förvandla ungdomar till bestialiska mördare. Tidigare, på 50-talet tror jag det var, var det samma hysteri kring tecknade serier som troddes fördärva ungdomarna och – mycket riktigt – göra dem till bestialiska mördare.

Är det bara jag, eller finns det ett mönster här?

Hursomhelst, ur alla förbud föds också lockelser. Motsatt mot vad staten ville så blev naturligtvis oklippta filmer ren skär hårdvaluta.

Vi som var unga på 80-talet gjorde allt för att försöka lägga vantarna på ocensurerade versioner av filmer. På den här tiden kopierade vi varandras filmer från VHS till VHS, och det gjorde inte så mycket att kvaliteten blev kornig och ljudet uselt. Så länge det var oklippt var det guld värt.

Men en icke-kopierad, importerad originalfilm med mängder av videovåld: en sån slog allt.

Jag minns speciellt en gång när en kille i klassen hade kommit över en oklippt skräckfilm och vi var en stor grupp som samlades efter skolan hos honom och såg den ihop. Vi var elva, tolv år, eller nånstans där i krokarna.

Skolan fick såklart reda på det och det blev ett jävla rabalder. Vad jag minns så följde en rad krismöten, föräldrasamtal och samling i skolans aula om våldets demoraliserande effekter.

Jag tror bestämt det kallas systematisk hjärntvätt.

Vi unga ville bara se filmer med våra favoritskådisar, eller bli skrämda så vi nästan pissade på oss. Utan en massa klipp som förstörde hela handlingen eller känslan i filmen.

Har man inte levt genom den tiden kanske det är svårt att leva sig in i hur det var. Kanske låg det i tiden ett slags förakt mot kulturella uttryck, inte vet jag. Kanske är det så än idag. Att kulturen ses som något man får styra upp, kontrollera och kränka hur som helst. Jag bara spånar nu, men ändå…

Jämför man med dagens medieklimat så visar de mer våld på nyheterna idag än Statens Biografbyrå någonsin släppte igenom på 80-talet. Det säger en hel del om tiden vi lever i och de tider vi redan har levt i.

Min fascination för film började på allvar under de här censurerade åren. Och jag minns att en av de filmer jag såg oklippt då var Terror på Elm Street. Det var nog bland annat den som bidrog till att jag började gilla skräckfilm. Skurken i den filmen är en av mina favoritskurkar:

Freddy Krueger. 

Det var länge sedan jag såg de här filmerna – och vet ärligt talat inte om de håller än idag, men jag tror den första är okej än - men hursomhelst, Freddy Krueger var en seriemördare som mördade en massa barn. Sedan fick ”områdets föräldraförening mot plågsamma barnamord” nog och brände honom levande i pannrummet dit han brukade föra de stackars barnen.

Efter det börjar Nancy, som filmen kretsar kring, att drömma mardrömmar om en illa bränd man med rakknivar på fingrarna. Hon märker att hennes vänner också har samma dröm om samme galne man. Galningen är såklart Freddy Krueger, men nu med en sämre attityd än någonsin.

Freddys nya gig går ut på att stalka folk i deras drömmar och mörda dem. Och när de dör i drömmarna dör de också i verkligheten, något som ställer till det för Nancys stackars vänner när de sover. De plockas en efter en i det ena bestialiska mordet efter det andra.

Nancy då?

Livrädd för att somna försöker hon hålla sig vaken så länge det går. Men man förstår ju att förr eller senare kommer hon att somna och då tar jakten vid igen... 

Förutom en skrämmande story förekommer i Terror på Elm Street också en barnramsa om Freddy Krueger, som är både lysande och otäck på en och samma gång:

One, two, Freddy’s coming for you

Three, four, better lock your doors

Five, six, grab your crucifix

Seven, eight, gonna stay up late

Nine, ten, never sleep again. 

Wes Craven är hjärnan bakom den här skräckfilmen från 1984. Kultrulle är bara förnamnet. Den första var faktiskt bra.

Personligen älskar jag filmer som tar ut svängarna och experimenterar med kameraföring, fotot och filmberättandet. Faktiskt är det en viktig anledning till att jag gillar skräckfilm, att de brukar ligger i framkant av utvecklingen vad gäller att hitta på kreativa sätt att gestalta med kameran och fotot – och det gillar jag verkligen. Terror på Elm Street har allt det. Plus en skrämmande skurk såklart. 

Kombinera det med en riktigt bra story och jag är såld.

 

/Rickard

This tale grew in telling…

... berättar J. R. R. Tolkien i förordet till Sagan om Ringen (Ringarnas herre). Stoff och inspiration hämtades från olika håll och i avsnittet ”Stora berättare: Tolkien och skapandet av världar” tar vi bland annat upp det brittiska nationaleposet Beowulfkvädet.

    I januari 2021 hade den Netflix-producerade filmen The Dig premiär och berättelsen, som baseras på en roman av John Preston, berör den tid som diktverket om krigaren Beowulf sägs skildra. I centrum för denna skildring, som har manus av Moira Buffini och regi av Simon Stone, står utgrävningen av gravkullarna vid engelska Sutton Hoo. Carey Mulligan spelar Edith Pretty, kvinnan som delvis initierade projektet och på vars mark kullarna låg. Ralph Fiennes spelar Basil Brown, den som på allvar inledde det arkeologiska arbetet år 1939.

    I kullarna hittades bland annat ett skepp, en så kallad skeppssättning, lik de gravar som grävts ut i svenska Vendel och Valsgärde. Bland de upphittade gravföremålen fanns den berömda Sutton Hoo-hjälmen som idag visas i en framträdande monter på British museum. Graven och föremålen sägs komma från anglosaxisk tid, troligen 600-talet, och de tillhörde möjligen kung Raedvald av East Anglia.

    J.R.R. Tolkien utformade till viss del kungadömet Rohan, dess hästburna soldater, språk och attribut efter dessa fynd och forntida kulturer. När Peter Jackson inledde arbetet med filmversionen av Sagan om Ringen tog han och hans team tillvara på detta ytterligare när de gestaltade kung Theoden och hans brorson Eomer. Krigshjälmarna dessa karaktärer har på sig när de rider ut i strid är mycket lika Sutton Hoo-hjälmen.

    Tolkien såg inspirationskällan Beowulfkvädet som en av de få kvarvarande källorna från den tidiga brittiska medeltiden, ett faktum som han delvis sörjde och hans eget världsskapande och dess mytologi och historia blev på sätt och vis ett sätt att fylla i luckorna, att fantisera och återskapa en forntid som sedan länge gått förlorad.

    Liknande historiska funderingar har även existerat inom den svenska historievetenskapen där tankar funnits om att ”den svenska medeltiden försvann” i och med branden vid slottet Tre Kronor år 1697 då en stor del av slottets bibliotek med medeltida skrifter och källor gick upp i rök.

    Silmarillion är det av Tolkiens verk som främst målar upp denna förlorade forntid. En snabb sammanfattning av allt det som hände före Sagan om Ringen och The Hobbit bjöd vi på i avsnittet, men jag råder alla intresserade att ändå försöka ta sig an ”Tolkiens Bibel” för där vimlar det av fantastiska berättelser. Verket går inte att läsas som en regelrätt roman utan ter sig mer som en torrare och äldre krönika där listan på karaktärer är lång. Många har stupat på de inledande avsnitten som skildrar världens skapelse och en tidig kamp mellan gudar, men försök att hålla ut till alvsmeden Fëanor introduceras, en av världsskapelsens mest betydande karaktärer vars handlingar på sätt och vis ekar ända in i Sagan om Ringen tusentals år senare.

    Berättelsen om Frodo och kompani är det sista kapitlet i en ofantlig historia och Ringarnas herre Sauron är i själva verket inte den allra mest ursprungliga ondskan som man kanske kan få intrycket av. En tidigare version av Sauron sägs dyka upp i Amazons kommande Tolkien-relaterade tv-serie som sägs skildra den Andra åldern i världsskapelsens historia. Få nyheter har sipprat ut från Nya Zeeland där produktionen håller till, men troligen kommer serien belysa historierna kring kungariket Númenor, som vi även berättade om under avsnittet.

    Så håll utkik efter denna serie och vet ni mer om skrönan om Tolkien-översättaren Åke Ohlmarks möjliga Tolkien-spioneri så hör av er! Mer om Sagan om ringen och The Hobbit kommer i senare avsnitt om berättelsers inledningar samt om adaptioner av böcker och såväl goda som mindre goda exempel på att föra dem till film- eller tv-skärm. 

/Olof     

Mera kärlek!

I avsnittet "Kärlekshistorier som vi älskar och hatar" diskuterar vi den rena kärlekshistoriens ganska enahanda genremall som främst handlar om att söka svaret på frågan "Ska de få varandra?" 

Såväl Titanic som Dirty Dancing kan i regel sägas vara stöpta i samma form, det är samma historia, skillnaden är endast slutet där den ena är en tragedi (de får inte varandra) och det andra är motsatsen - det som från början faktiskt kallades för "komedi" och innebär ett lyckligt slut. 

Hursomhelst finns det självklart fantastiska kärlekshistorier som får oss att hoppas, att lida, att skratta och att gråta. Bland de filmer vi listade finns några stycken som enkelt hittas via de vanligare streamingtjänsterna och är tips inför helgtittandet och Alla hjärtans dag.
     
När Harry mötte Sally finns på Viaplay. Där hittas även Brokeback mountain, som även finns på Netflix. Samma tjänst visar En officer och en gentleman, medan SVT Play har förlängt rättigheterna att visa Roy Anderssons En kärlekshistoria

Vad gäller de filmiska och litterära upplevelserna vill vi även tipsa om romanen Återstoden av dagen, av nobelpristagaren Kazyo Ishiguro från 1989, som filmatiserades 1993 av James Ivory (med manus av Harold Pinter och Ruth Prawer Jhabvala) och har Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. I detta drama bland tjänstefolk på ett brittiskt adelsgods före och efter Andra världskriget står de undertryckta känslorna i centrum och frågan om de ska få varandra står ständigt och vibrerar. 
     
En svensk litterär kärlekshistoria att ta sig an är 2013 års Augustprisvinnare Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Poeten Ester Nilsson möter konstnären Hugo Rask och dras in i en omskakande relation. Tonen, språket, gestaltningarna, scenerna! 

I nästa avsnitt av Storypodden kommer vi beröra något helt annat. En kärlekshistoria kommer vi dock belysa - kärleken mellan alvprinsessan Luthien och människosonen Beren. 

/Olof

Boktips i pandemins spår

När man pratar om Albert Camus kommer ofta Främlingen upp, men jag har alltid varit mycket mer förtjust i Pesten. Romanen är dessutom högaktuell, med tanke på coronapandemin, och vad jag vet har den getts ut i en nyutgåva sommaren 2020.

I Oran i Algeriet bryter en pestepidemi ut och läkaren Bernard Rieux med flera tar upp kampen mot pestens härjningar. Romanen är skriven på ett avskalat och redovisande sätt som förstärker känslan av utsatthet och undergång.

Det här är kanske en tung roman som jag förstår inte passar alla, men i det mörkaste, mest pestsmittade eländet lyser också den lilla människans kamp- och livsvilja fram till något storslaget och drabbande vackert...

Om du inte redan gjort det, läs den. Och om du har läst den, läs den igen.

/Rickard

Blodigt bra blodbad

Under julhelgen släpptes Svt:s nya dramadokumentär "Stockholms blodbad - kampen om tronen" som berättar om den berömda politiska massakern som utspelade sig på Stortorget i Gamla stan för 500 år sen. Historikerna Bo Erikssons och Anna Maria Forssbergs berättande i bild och med voice over, varvas med dramatiserade skildringar av händelserika möten och intriger med Sten Sture, Gustav Trolle och Kristian Tyrann i huvudrollerna.  

Jag hade glädjen att få arbeta med Bo Eriksson under en temakväll om fantasy som jag arrangerade på ett museum för ett antal år sen, och Bo var såväl då, som han är i denna tvådelade dokumentär, en fantastisk ciceron. Tillsammans med Anna Maria Forssberg skildrar han de historiska utvecklings-linjerna och laddade konflikterna med tydlighet och engagemang. Även de dramatiserade inslagen fungerar mycket väl. Fotot är skarpt, inledningsvis jobbar man mycket med mörker, lite ljus, skuggor och kontraster och de kostymklädda skådespelarna förvandlas övertygande till sina givna historiska karaktärer.  

Detta är en klar skillnad jämfört med den produktion jag själv hade nära inblick i för ett antal år sen - TV4:s "Sveriges historia" med Martin Timell. De dramatiserade inslagen i denna tv-series skildring av vår historia från vikingatid till nutid föll ofta tämligen platt på grund av det bristfälliga fotot, som framför allt i solsken och ljus blev ack så avslöjat och fick skådespelarna att just bli det de i själva verket var - män och kvinnor från 2000-talet under ett historiskt reenactment (återskapande). Förflutenhetens skimmer var långt borta.       

Tv-serien (som nu hittas på Svt Play) om Stockholms blodbad, en av den svenska historiens mest betydande händelser, står sig sålunda mycket väl både som historielektion och underhållning. Den inneboende dramaturgin finns redan i själva händelseförloppet, men man har på ett smart och extra spännande sätt även strukturerat sin berättelse likt en kriminalhistoria av karaktären "Who´s dunnit?" Produktionsbolaget Faktabruket med producenten och projektledaren Daniel Skogström i spetsen har gjort ett mycket gediget hantverk som utstrålar såväl seriositet som berättarglädje. 

/Olof 

Prisbelönt mästerverk

Galasäsongen är i gång och utifrån ett pandemimodifierat upplägg hölls Guldbaggegalan förra veckan med Spring Uje spring som största vinnare. 

I USA har den största av galor, Oscarsgalan, skjutits fram från sedvanliga februari till 25 april. Den 9:e februari presenteras de nominerade och Storypodden kommer återkomma med redogörelser och diskussioner kring detta. 

Under tiden tipsar vi om förra årets stora vinnare - Parasit av Bong Jong-ho. Det koreanska dramat om en familj som i olika former börjar arbeta för en mer välbeställd sådan är inget annat än ett mästerverk och en av 2000-talets absolut främsta filmer. Berättelsen är en mix av olika genrer, vilket i sig skapar en känsla av att vad som helst kan hända. 

Man förundras, man skrattar, man sitter på nålar! 

/Olof