Jag gillar animerad film – och jag älskar science fiction-filmer. Utan att överdriva är det min favoritgenre när det kommer till film. Battle for Terra från 2007 (en amerikansk animerad film i regi av Aristomenis Tsirbas och manus av Evan Spiliotopolous) faller inom dessa ramar.

Filmen handlar om den unga uppfinnaren Mala, som är en av de fredliga invånarna på den främmande planeten Terra. Hon och hennes folk lever i harmoni med naturen och har en något primitiv teknologi. Men över lag verkar de leva goda liv och det är ett fredligt folk.

En dag kommer ett gigantiskt skepp till planeten och blockerar solen. Flera små skepp flyger ner mot Terra och för bort många invånare.

Efter att hennes far blivit bortförd ser Mala till att ett av de främmande skeppen kraschlandar. Eftersom piloten inte kan andas i deras atmosfär bygger Mala ett syretält åt honom hemma hos sig. De lär känna varandra och Mala lär sig pilotens språk.

Piloten, som är en människa vid namn löjtnant James ”Jim” Stanton, berättar varför människorna har kommit till deras planet. Skeppet som väntar ovanför planetens atmosfär är en ark, som innehåller den sista resten av mänskligheten. De har rest genom rymden i flera generationer i jakt på en planet, som de kan överleva på. Dilemmat är att de har planer på att terraformera hela Terra, så att dess giftiga atmosfär förändras.

Naturligtvis skulle det leda till att samtliga invånare och levande varelser på denna planet inte kan andas längre, utan dö.

Mala följer med Jim till hans kraschade skepp så att de kan försöka rädda hennes bortrövade far, men Jims skepp är borta. De spårar det till en underjordisk militärförläggning, där invånarnas ledare gömmer de gamla krigsmaskinerna och -flygskeppen från tiden då de var ett krigiskt folk. Ingen har vetat om detta, förutom de allra äldsta i samhället. För Mala är det här en smärre chock.

De flyger upp till Arken och Mala räddar sin far, men blir upptäckt och tillfångatagen. Samtidigt har en galen general tagit befälet över Arken och förklarat krig mot Terra. Han släpper ner terraformeringsmaskinerna över planeten, som börjar spy ut syre.

Jim måste välja sida och bestämmer sig för att göra det slutgiltiga offret i en fantastisk uppgörelse mellan Terra och människorna.

Mer än så tänker jag inte avslöja.

Jag har valt den här filmen för att den är tydlig i sitt tema. Kanske inte för de något ljumma betyg den fått på IMDb eller Rotten Tomatoes. Vilket jag inte förstår. Jag tycker det är en bra berättelse, där de har kastat om temat med aggressiva aliens som anfaller en planet. Här är det i stället människor som attackerar. Nej, jag gillar den. Bland annat för att temat tilltalar mig. Det är en sorts David mot Goliat-historia. Jag gillar berättelser där en underdog måste slåss mot en övermäktig fiende. Men det finns såklart flera teman i den.

Vänskap som överbryggar stora skillnader.

Teknologisk övermakt mot primitivare samhälle/kultur.

De starka som tar sig friheter mot andra som de uppfattar som underlägsna.

Malas uppfinningar som anses strida mot samhällets regler.

Med flera.

Kanske framför allt är berättelsen en allegori för kolonialism – och jag tänker då främst på hur spanjorerna anlände till Amerika med muskötvapen och kanoner och mötte mayaindianer med deras ringare krigsteknologi.

Vill man bli lite fantasifull kan man kanske se terraformeringsmaskinerna och den effekt de har på Terras invånare som sjukdomarna som européerna förde med sig till ”den nya världen”. Sjukdomar som slog ut hela samhällen i Nord- och Sydamerika, till och med innan urinvånarna hade sett en enda vit person.

Det kan också tolkas som att teknologin är förstörare av naturen och den naturliga ordningen. Terraformeringen som den ultimata naturförstörelsen, med andra ord. Och att teknologin även kan ses som exklusiv för en enda part i ”konflikten”. En elitistisk teknologi, om man vill, som delar på grupper av individer/raser, och som ger möjligheter för den ena, men inte för den andra. Det vill säga, att teknologin skapar ojämlikhet, vilket faktiskt kan vara fallet i verkligheten. Makt-obalans, kärnvapen, såna saker tänker jag på.

Berättelsen skulle kunna vara en kommentar till mycket av det som har hänt historiskt med jägar-samlarkulturer när de träffat européer. Hur de vita har dundrat in med sin civilisation och omdanat allting. Fört in sin religion. Utövat makt över dem, kuvat dem utan någon intention att samverka eller samarbeta.

Men Battle for Terra är också en berättelse om hopp – att vi till slut, med lite ansträngningar och nytänkande faktiskt kan nå varandra och leva i frid, sida vid sida utan att döda varandra.

Vissa kanske anar filmens slut långt innan det kommer, men i denna berättelse tycker jag att det ändå är intressant att få se hur terrianerna och människorna lyckas lösa allt, så de båda raserna kan överleva.

Människornas nöd behöver inte tvunget betyda någon annans död. Filmen visar att teknologi kan användas till något gott i världen och inte bara till erövring, underkastelse av andra och förstörelse.

Teknologi är bara verktyget. Hur vi väljer att använda den är frågan. Vilket är utmärkt gestaltat genom den här filmens karaktärer och deras svåra livsval.

Och det är inte så illa, tycker jag, med tanke på att det är en animerad film.

/Rickard

En författare som är känd för att skriva spännande berättelser är Stephen King. Naturligtvis. Det är lite av hans specialitet.

I hans roman Jurtjyrkogården från 1983 bygger han sakta och skickligt upp spänningen. Kortfattat handlar romanen om doktor Louis Creed och hans familj som flyttar från storstadsvimlet i Chicago till lilla Ludlow i New England. Där är tempot långsammare och de bor närmare naturen, människorna är trevliga och allt verkar idylliskt och nästan perfekt. Sonen Gage och dottern njuter av fulla drag, till och med familjens katt gör det.

Louis blir god vän med sin närmaste granne, Jud Crandall, som är en vis gammal man med stor kunskap om naturen.

Djupt inne i skogen, i närheten av deras hus, ligger en gammal djurkyrkogård, där traktens barn och ungdomar brukar begrava sina avlidna husdjur. Bortom denna ligger en stor hög med kullblåsta trädstammar, som murar in stället.

Karaktärerna i berättelsen besöker djurkyrkogården och Stephen King skruvar effektivt upp spänningen och mysteriet med kyrkogården.

Dottern har klättrat runt på den stora stormvältan av trädstammar, och de vuxna har varnat henne så att hon inte ramlar. När hon hoppar ner river hon upp sina byxor på en gren och börjar skälla på träden:

”Ni hade sönder mina byxor, dumma träd!”

De tre vuxna skrattade allihop. Stormvältan skrattade inte. Den bara låg där och vitnade i solen som den hade gjort i årtionden. Louis tyckte att den såg ut som skelettdelar av ett sedan länge dött monster, något som dräpts av en god och ädel riddare, kanske. En drakes ben som lämnats här i ett jättelikt röse.

Det slog honom just då att det fanns något litet för lägligt över stormvältan och dess plats mellan djurkyrkogården och den djupa skogen på andra sidan, en skog som Jud Crandall senare frånvarande brukade kalla ”indianskogen”. Dess blotta slumpmässighet verkade vara för konstnärlig, för perfekt för att vara ett verk av naturen. Det…

Då grep Gage tag i ett av hans öron och vred om det, glatt kraxande, och Louis glömde bort stormvältan i skogen på andra sidan djurkyrkogården.

King gör flera saker här. Valet av metafor är väl genomtänkt. Hur träden liknar skelettdelar efter ett dött monster. Det i sig gör det lite mer spöklikt och kanske oroväckande. Men det som är mest oroväckande är Louis reflektion kring att stormvältan verkar nästan ditplacerad och inte alls naturlig. Det är en intressant tanke, som väcker en hel del frågor. Vad är det som döljer sig bakom de omkullvälta träden? Vad döljer de? Och kanske viktigast av allt – om de verkligen är placerade där, varför döljer de det som döljs? Det är ett mysterium än så länge, eftersom detta är i början av berättelsen.

King väljer att avbryta Louis tankegångar kring detta – och kanske även läsarens – genom att låta sonen Gage bryta in. Men han har krokat läsarens intresse.

Hursomhelst, djurkyrkogården har etablerats, och den mörka indianskogen bakom. Spänningen har ökat, liksom läsarnas föraningar. Det här är bara början.

Döden är ett genomgående tema i Jurtjyrkogården. Och hur man hanterar den. Familjens granne, Jud, pratar om hur inställningen till döden har förändrats genom tiderna. När han och hans fru var unga hade de den nära inpå sig. De berättar att det var mycket mer vanligt att se döda kroppar förr, under första och andra världskrigen och mellankrigstiden. Nu är det inte lika vanligt, resonerar Jud.

King gör en annan smart grej, han låter Louis fru ha väldigt svårt för att hantera döden. Om jag minns rätt drabbas hon tidigt i storyn av en infarkt eller stroke och nästan dör. Efter detta är hon rädd för döden.

Som vanligt jobbar King mycket med sina karaktärer för att läsaren ska kunna leva sig in i deras liv, situation och känna med dem. Utan det finns ingen spänning, hur mycket man än försöker.

Karaktärerna är kritiska för att göra en berättelse spännande. King är bra på det. Han får oss att känna romanpersonerna och deras problem, rädslor och personliga med- och motgångar.

Så han trissar upp föraningarna hos läsaren genom att etablera allt detta, djurkyrkogården, att Louis fru har problem med döden och att barnen aldrig har sett en död människa eller ett dött djur.

Så ser King till att familjens katt dör.

Naturligtvis skulle dottern bli förkrossad om hon såg katten med bruten nacke. Så Jud tar med Louis sent på kvällen att begrava katten. Louis bär katten i en grön sopsäck. Jud tar med honom över och förbi stormvältan, som King nu nämner som en barriär. Men mot vadå? Louis försöker få Jud att berätta vart de ska, men Jud säger ingenting.

Under vandringen bygger King upp spänningen. Det är bara Jud som vet vart de ska. De kommer slutligen fram till en indiangravplats. Där gräver de ner katten. Louis undrar vad de har gjort och Jud säger åt honom att bara acceptera saken.

Dagen efter står Louis och pysslar med en hylla i garaget, när katten kliver in med svansen i vädret. Nu först förstår han varför de gick hela den där långa vägen genom skogen kvällen och natten före. Han plockar upp katten och går ut på gården för att titta på den närmare.

Han kände försiktigt i den tjocka pälsen på Churchs nacke och kom ihåg hur slappt hans huvud hade fallit åt sidan på den brutna nacken kvällen innan. Han höll upp Church och synade kattens nos noga. Det han såg där fick honom att genast släppa katten i gräset och slå handen för ansiktet med slutna ögon. Nu simmade hela världen, och hans huvud var en enda krängande virvel – det var samma sorts känsla som han mindes från det bittra slutet på blöta kvällar, alldeles innan kräkningarna kom.

Det fanns levrat blod på Churchs nos, och i hans långa morrhår satt två små bitar av grön plast. Bitar av sopsäcken.

Mer behöver inte sägas för att vi ska förstå att katten har klöst sig genom påsen och grävt sig upp ur sin grav i marken och gått hela vägen hem. Död. Eller odöd, rättare sagt.

Effektivt. Läskigt. Och chockartat gestaltat.

Men King slutar inte berättelsen där. Såklart inte. Utan han skruvar ännu mer upp spänningen genom att låta Louis älskade son bli påkörd och dö. Så förkrossad är Louis att han bestämmer sig för att gräva upp sonen på den vanliga kyrkogården och istället begrava honom på indianernas gravplats…

Mer än så kan jag inte avslöja. Då förstör jag nöjet.

Det är inte konstigt att Stephen King kallas skräckberättelsens mästare. Jurtjyrkogården är ett fantastiskt exempel på hur man stegrar spänningen i en berättelse. Det är först och främst en berättelse om människor, och om hur döden vidrör allas våra liv. Det är romanpersonernas vägran att acceptera döden som driver berättelsen vidare – och deras försök att lura eller kringgå döden orsakar all skräck i storyn.

Faktiskt lär King ha sagt att av alla hans romaner så var Jurtjyrkogården den berättelse som skrämde honom mest. Det säger en hel del.

/Rickard

Det är julafton och begravningsbilen rullar genom Los Angeles gator. Begravningsentreprenören Nathaniel Fisher ska fira jul med familjen. Men medan han kör tänder han en joint, släpper blicken från vägen mitt i en korsning och ser inte att en buss kommer rakt emot honom.

Så börjar tv-serien Six Feet Under, skapad av Allan Ball, som tillsammans med The Sopranos brukar anges som de HBO-serier som drog i gång förhöjningen av tv-dramat under början av 2000-talet - en bidragande orsak till alla streamingtjänster och det stora utbudet av högkvalitativ tv-dramatik som finns idag.

Serien följer familjen Fisher - två bröder, en syster och en fru - och hur de tvingas ta hand om begravningsbyrån efter att deras far och make omkommit.

I poddavsnitten De bästa och sämsta inledningarna listar och diskuterar vi starka inledningar inom litteratur och film och går igenom olika kategorier samt vad för ingredienser som en bra inledning bör ha.

I Six Feet Under inleds varje avsnitt med att någon dör och att denne sedan hamnar på begravningsbyrån Fisher & Sons. Runt liken knyts avsnittens tematik och de döda kommer även till liv, i alla fall i huvudkaraktärernas huvuden och fungerar på så sätt som bollplank för rollfigurernas (t ex Michael C Halls karaktär David Fishers) inre monologer och funderingar -  allt som allt ett mycket effektivt sätt att skildra psykologi och undertext, något som ofta kan vara lite knivigt.  

Six Feet Under bröt ny mark när den visades för första gången för tjugo år sedan och bör än idag ses som en av de starkaste tv-dramerna någonsin. 

/Olof

Det här är väl ändå mångas favoritserie genom alla tider? Brideshead Revisited – En förlorad värld på svenska – är en brittisk tv-serie från 1981 som baseras på Evelyn Waughs roman från 1945.

Jeremy Irons spelar Charles Ryder som under krigsåren minns tillbaka till godset Brideshead där han långt tidigare mötte Sebastian Flyte, dennes syster Julia, deras aristokratiska familj och bekantskapskrets – en plats och en värld där han spenderade så mycket tid.

Läsaren och tittaren tas med tillbaka till ungdomsår fyllda av champagnedrickande och konversationer om livet. Här ryms konst, arkitektur, religion, filosofi, politik, klass, sexualitet, normer och tabun. Det är en svepande historia genom decennier fyllda av kärlek, vänskap, sanning, trohet, sjukdom, konflikter och krig.

I poddavsnitten om adaptioner belyser vi överföringar av berättelser från litteratur till film och tv. Brideshead Revisited är en av de starkaste och mest klassiska adaptionerna av en roman till rörlig bild. Det långa tv-formatet fungerar här ypperligt - en stor kontrast till den senaste filmversionen av Brideshead som kom 2008. I tv-serien har även tonen hittats, musiken, det svepande fotot och Jeremy Irons oförglömliga berättarröst - känslan av en Förlorad värld.

Dags att se den? Eller att se den igen? Kanske med ett svalkande glas champagne?

/Olof

Har vi alla bytt till VR-glasögon om några år? Ser vi våra favoritserier som hologram i vardagsrummet? Eller deltar vi själva och kanske till och med spelar huvudrollen?

I avsnitten om ”Alternativa dramaturgier och berättarformer” och ”Streamingtjänsternas påverkan på tittandet och berättandet” diskuterar vi dagens konsumerande av tv och film, samt vilka olika varianter av berättelser och interaktiva upplevelser som finns där ute. 

Utbudet har blivit allt större och mer individualiserat – så frågan är hur framtiden ser ut?

Redan nu går det att se olika tv-serier och filmer med Virtual Reality-glasögon. Som tittare och användare träder du in ett allomslutande rum – berättelsens scen och miljö – och får på så sätt en allt starkare upplevelse av den. I många VR-upplevelser kan du vara en fluga på väggen och endast iaktta, men i andra, som t ex tv- och dataspel, kan du själv bli den som driver historien framåt. Du kan interagera som en avatar av dig själv eller som en spelfigur som du navigerar och på så sätt tar du dig runt i fiktionen och undersöker dess världsbygge.

Kanske kommer tv-serier och filmer i framtiden än mer möta tv- och dataspelsvärlden i detta avseende? Du tar på dig VR-brillorna och följer med tv-deckaren på mordmysterier? Kanske hitta ledtrådar som denne inte själv upptäcker? Komma med nyttiga tips? Välja väg? Följa olika karaktärer? Se vilket slutet blir om du följer den ena? Se vilket slutet blir om du följer den andra? 

De dramaturgiska vägarna som spelifiering erbjuder kan skapa vävar av olika upplevelser och berättelser och ett än starkare engagemang hos tittaren och användaren.

Och nu pratar vi inte om några halvtaskiga 3D-brillor som ni kanske haft på er när ni sett den där superhjältefilmen på närmaste biografen. Nej, sägas ska att dessa upplevelser hittills har blandat och gett och lämnat mer att önska. Suddigt, ryckigt, inte så jättemånga wow-moment och förvånansvärt ringa användande av själva 3D-effekten i berättandet - att åka ner i ett hål, att ta sig genom gångar, att utnyttja det rumsliga. 

Nej, här behövs mer utveckling så att dessa upplevelser går mer åt VR-hållet, som redan nu erbjuder det mesta. För det är då och där som engagemanget skapas.  

För det är ju så snacket går nuförtiden – att skapa mer engagemang. 

Netflix arbetar så, Facebook arbetar så, dataspelsföretagen arbetar så. Kanske kommer fler upplevelser, ledtrådar och hemligheter erbjudas för de tittare som visar det starkaste engagemanget? 

Efter att du legat i soffan och tittat på den första tv-seriesäsongen får du ta på dig VR-brillorna och hjälpa tv-deckaren med nästa uppdrag? 

Och glasögon förresten? Snart så kanske du har en lins över ögat som sköter allt?

På nöjesparker, mässor, upplevelsecenters och nu även museer skapas dessutom allt fler attraktioner som ger besökaren engagerande upplevelser i det fysiska rummet med hjälp av digital teknik och projicerade gestaltningar utmed väggar, tak och golv. Immersivitet – allomslutande – har blivit ett modeord och själv har jag sen många år tillbaka samlat idéer för ett fysiskt utställningsrum som kan erbjuda en större flexibilitet i berättandet. 

Skiftande bilder eller filmer i storformat kan interagera med föremål, rekvisita, rummet och deltagaren i sig och skapa såväl spännande som lärorika upplevelser. (Kika in immersiva utställningar likt bilden och framför allt den  mest framgångsrika - The Van Gogh-experience!) 

Besökaren skulle kunna träda in i ett rum och utan VR-brillor eller liknande utrustning transporteras till en miljö – säg Romarriket eller Sagan om ringens Midgård – som breder ut sig över allt runt omkring och som hela tiden är föränderligt.

Olika delar av miljön spelas upp och ljud, musik och bild interagerar. Karaktärer – fiktiva eller inspelade människor – kan agera, berätta och vända sig direkt till besökaren. Genom tekniska hjälpmedel kan deltagaren svara, handla och välja – kanske finns det rörelsedetektorer eller ännu hellre ett utvecklande av AI-teknik som styr interaktionen?

Kanske kan du fysiskt röra dig runt i rummet som inte nödvändigtvis behöver vara runt och stort utan kanske hellre labyrintlikt, hopknutet med andra rum och gångar, för att på så sätt skapa en upptäcktsfärd som kan ta dig runt runt och vidare vidare? Ett starkt narrativ med frågor och utmaningar kan skapas och få deltagaren att med spänning och nyfikenhet ta sig framåt.

Kanske en tur från det antika Roms gränder för att ta sig fram till kejsaren och lämnade det ack så viktiga meddelandet om att fienden är på väg?

Med den digitala tekniken har fler dörrar och möjligheter öppnats för ett utvecklande av berättarkonsten. Redan nu finns fantastiska upplevelser där ute som höjer ribban något från det traditionella konsumerandet i tv-soffan.

Frågan är när du byter glasögon?

/Olof

Adaptionerna av den berömda legenden är otaliga, men är det inte dags för en version som bättre skulle spela med vår tid, såväl som den något mer historiska verklighet som den fredlöse stråtrövaren troligen kom ifrån?

Fokuserar vi på film-, tv- och teaterscenen har vi under de senaste hundra åren ofta fått ta del av balettliknande svärdsfäktande, en adelsyngling som förlorar allt, en vitsig muntergök som har kul med sitt gäng samt flera barnanpassade versioner med rävar och andra djur. Prins John är ofta huvudskurken och den gode Robin ”tar från de rika och ger åt de fattiga”. 

Studeras däremot de äldsta balladerna från 1400-talet visar sig gärna den i grunden självägande bonden som brutalt hämnas på giriga biskopar och präster och gör allt för att attackera och lura Sheriffen av Nottingham och hans män. Prins John finns inte med och förekommer det överhuvudtaget någon kung så finns denne i periferin och kallas ofta för Edward.     

Några allmosor till de fattiga är det heller aldrig tal om och tittar vi ännu längre tillbaka i rullorna från 1200-talet finns gott om förteckningar över ”Robin Hoods” – brottslingar på flykt. Fredlösa män som drabbats av högt skattetryck och maktens restriktioner och tvingats till tjuvjakt, stölder och som även slår tillbaka med attacker mot lokala ämbetsmän. Och förutom bågen är det då framför allt med staven i hand, och inte svärdet. Ett antal möjliga historiska personer med liknande namn dyker upp i registren som möjliga kandidater till ”mannen bakom myten”.     

Visst är Errol Flynns version från 1930-talet fartfylld och innehåller alla de bekanta elementen med tydliga antagonister, klämkäcka vapenbröder och kärleken till Marion. Kevin Costners ”Robin Hood – Prince of thieves” (1991) har skitigheten, brutal och realistisk action och en suverän sheriff i Alan Rickman.     

Men ingen har den där ursprunglige självägande bonden som drar på sig huvan och tar bågen i hand. En skoningslös hämnare som än mer gömmer sig i skuggorna – Batmanlik om du så vill. Som måste överleva, som måste kämpa, som inte viker en tum och inte har tid för något muntert mjöddrickande med några bulliga munkar.

Ridley Scotts tappning med Russell Crowe (Robin Hood, 2010) lovade gott men höll inte hela vägen. En kolsvart adaption av hjältehistorien vore mera mitt i prick. Eller?

Steven Spielberg bara lämnade det mekaniska monstret och drog.  

     Skrönan kommer från slutet av filmatiseringen av Hajen (1975) när den unge, ambitiöse och talangfulle regissören inte längre klarade av pressen, stressen och problemen med det enorma låtsas-odjuret och bara lämnade allt.

    Hur skulle adaptionen av Peter Benchleys debutromanen från 1974 bli? Allt hängde på det radiostyrda vidundret. Skulle det se skräckinjagande ut eller bara löjligt?    

    Spielberg hade satsat allt, men han var fortfarande tveksam till om allt skulle fungera och nu när hajen under slutscenerna verkligen skulle visa sig i sin monstruositet och attackera de tre jägarna var det problem med styrningen av käftarna. Stod man nära såg man utan problem att hajen… ja, det var ingen riktig haj. Skulle biopubliken svälja det?

    Tillbaka efter den dygnslånga mentala kollapsen återupptog Spielberg arbetet och lyckades få filmen i mål. Och resten, ja det är ju historia, eller vad säger man?

    Hajen fungerar än i dag och slutscenen när Roberts Shaws väderbitne fiskare halkar nerför den tippande båten, rakt ner mot hajens gap, sprattlande med benen, känns fortfarande djupt i magen varje gång man ser den. ”Smile, you son of a bitch!”

    Steven Spielbergs genombrottsfilm är självklart ett lyckat exempel på en adaption och i det senaste avsnittet av Storypodden började vi gräva i hur en adaptering bör göras, vi listade flera verk och vi kommer fortsätta hylla, såga och diskutera vidare i nästa avsnitt.

    Det finns hur som helst en del utmaningar med att föra en berättelse från bok till tv eller film och det är inte alltid det handlar om ett mekaniskt havsvidunder.

    I Spike Jones och Charlie Kaufmans Adaptation från 2002 ser vi Nicholas Cage spela just manusförfattaren Kaufman, som i filmen just har problem med att adaptera Susan Orleans bok Orkidétjuven till film.

    Historien sägs just bygga på Kaufmans problem med skrivkramp under processen, vilket i filmen resulterar i en galen metahistoria som inbegriper hans påhittade tvillingbror Donald (också spelad av Cage) - ett komiskt och romantiskt drama som slutar som en actionspäckad thriller.

    Man kan inte säga annat än att Kaufman och Jones löste problemet med adaptionen på ett mycket kreativt och originellt sätt.

    En liknande approach hittas i Michael Winterbottoms och Frank Cottrell Boyces Tristram Shandy – A cook and bull-story från 2005. Steve Coogan och Rob Brydon inleder sitt samarbete på vita duken (The Trip-serien följde efter detta) som skådespelare i en komedi som handlar om filmatisering av 1700-tals romanen Tristram Shandy (del 1 från 1759). En metaroman och satir om en engelsk gentleman som leker med berättandet, perspektiven och intrigen fram och tillbaka. En roman som alltid sagts vara ofilmbar, och så visar det sig även vara under Coogans och Brydons humoristiska försök.

    Inför en adaptation kan det även krävas att manusförfattaren och regissören är tvungna att utveckla grundhistorien på ett sådant sätt att det närmast blir en helt annan film än boken. I alla fall behöver en stor del av berättelsen ibland omvandlas för att passa det filmiska formatet.

    Fever Pitch från 1992 av Nick Hornby är en biografisk betraktelse över författarens egen relation till fotboll, och framför allt Londonklubben Arsenal. Rakt adapterad till det filmiska formatet hade det kunnat blivit en intressant dokumentär. Det hela slutade däremot med att Hornby själv skrev filmmanuset och omvandlade historien till en romantisk komedi om en fotbollstokig manlig lärare (Colin Firth) och en sporthatande kvinnlig kollega (Ruth Gemmel) och hur de förälskar sig under fotbollsklubben Arsenals legendariska säsong 1988-89. Allt som allt fungerar adapteringen väldigt väl och såväl boken som filmen står på helt egna ben.

    Ibland görs även nya adapteringar av böcker som tidigare har filmatiserats. I vissa fall handlar det om pengar, i vissa fall att de äldre versionerna bör hitta en ny publik, att den tekniska utvecklingen gått framåt och nya starkare gestaltningar kan göras, att den första adaptionen inte blev så lyckad.

    På juldagen 2021 är tanken att en ny adaption av Vilhelm Mobergs Utvandrarna (1949) ska ha premiär. Motiven bakom att genomföra projektet är säkerligen flera, men producenterna på SF Studios har utåt sagt att historien om Karl-Oskar och Kristina är en tidlös klassiker och att historien är mer aktuell idag än vad den var när den gavs ut.

    Hur det är med den sistnämnda saken är svårt att säga, men sägas ska att huvudproducenten SF Studios står inför en stor utmaning. Jan Troells filmatisering från 1971 med Max von Sydow och Liv Ullman är en av den svenska film- och tv-historiens mest odödliga klassiker och den står sig mycket väl än i dag.

    Det ska bli intressant att se hur Gustav Skarsgård och Lisa Carlehed axlar de ikoniska rollerna och hur regissören Erik Poppe berättar historien om emigrationen till det stora landet på andra sidan havet. 

/Olof    

”Whether I shall turn out to be the hero of my own life, or whether that station will be held by anybody else, these pages must show.”

Litteraturen är full av bra inledningar, som exemplet ovan från David Copperfield av Charles Dickens.

Visst blir man lite intresserad av att veta hur det ska gå för berättaren?

Olika inledningar förmedlar olika känslor och sätter tummen på vad man som läsare har att förvänta sig av storyn. Vad för slags berättelse är det? Vad har den för ton? Optimistisk, poetisk, cynisk, absurd, förtroendeingivande, komisk, förebådande, romantisk, sarkastisk, eller kanske ”syrlig och bitsk” som inledningen på J.D. Salingers The Catcher in the Rye:

”If you really want to hear about it, the first thing you’ll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don’t feel like going into it, if you want to know the truth.”

En helt annorlunda berättelse än Dickens ovan, eller hur? Och med en helt annorlunda huvudperson och berättarröst. Världssynen är också annorlunda, det här är en uppkäftig, nästan levnadstrött människa som berättar. En person som varit igenom en hel del i livet och blivit trasig. Och det är intresseväckande just därför.

Det enda som binder de här två berättelserna samman är Salingers referens till David Copperfield. I övrigt är de som två olika djur.

En inledning är ett kontrakt mellan författaren och läsaren, eller rättare sagt mellan berättelsen och läsaren. Inledningen ska avslöja vilken genre berättelsen befinner sig i, vilken värld den utspelar sig i och vilka personer som bebor den. Den måste avslöja huvudkonflikten i storyn, kanske till och med antagonisten. Överhuvudtaget måste den lyckas göra väldigt mycket på några få sidor, för att inte tala om att lyckas kroka läsarens intresse att läsa vidare.

Ett annat exempel jag gillar är ur Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez:

“Många år senare, inför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig om den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”

Dramatiskt. Ett överhängande hot mot en karaktär. Och samtidigt någonting oväntat. Själv undrar jag varför översten får just den minnesbilden just där och då, i en sådan situation? Det är en överraskande inledning och har samtidigt specifika detaljer. Vilket gör det hela lockande.

Bra inledningar är svåra att skriva, men viktiga. Oavsett format - romaner, film, tv-serie, pjäs eller dataspel - vilka är dina favoriter?

/Rickard

... berättar J. R. R. Tolkien i förordet till Sagan om Ringen (Ringarnas herre). Stoff och inspiration hämtades från olika håll och i avsnittet ”Stora berättare: Tolkien och skapandet av världar” tar vi bland annat upp det brittiska nationaleposet Beowulfkvädet.

    I januari 2021 hade den Netflix-producerade filmen The Dig premiär och berättelsen, som baseras på en roman av John Preston, berör den tid som diktverket om krigaren Beowulf sägs skildra. I centrum för denna skildring, som har manus av Moira Buffini och regi av Simon Stone, står utgrävningen av gravkullarna vid engelska Sutton Hoo. Carey Mulligan spelar Edith Pretty, kvinnan som delvis initierade projektet och på vars mark kullarna låg. Ralph Fiennes spelar Basil Brown, den som på allvar inledde det arkeologiska arbetet år 1939.

    I kullarna hittades bland annat ett skepp, en så kallad skeppssättning, lik de gravar som grävts ut i svenska Vendel och Valsgärde. Bland de upphittade gravföremålen fanns den berömda Sutton Hoo-hjälmen som idag visas i en framträdande monter på British museum. Graven och föremålen sägs komma från anglosaxisk tid, troligen 600-talet, och de tillhörde möjligen kung Raedvald av East Anglia.

    J.R.R. Tolkien utformade till viss del kungadömet Rohan, dess hästburna soldater, språk och attribut efter dessa fynd och forntida kulturer. När Peter Jackson inledde arbetet med filmversionen av Sagan om Ringen tog han och hans team tillvara på detta ytterligare när de gestaltade kung Theoden och hans brorson Eomer. Krigshjälmarna dessa karaktärer har på sig när de rider ut i strid är mycket lika Sutton Hoo-hjälmen.

    Tolkien såg inspirationskällan Beowulfkvädet som en av de få kvarvarande källorna från den tidiga brittiska medeltiden, ett faktum som han delvis sörjde och hans eget världsskapande och dess mytologi och historia blev på sätt och vis ett sätt att fylla i luckorna, att fantisera och återskapa en forntid som sedan länge gått förlorad.

    Liknande historiska funderingar har även existerat inom den svenska historievetenskapen där tankar funnits om att ”den svenska medeltiden försvann” i och med branden vid slottet Tre Kronor år 1697 då en stor del av slottets bibliotek med medeltida skrifter och källor gick upp i rök.

    Silmarillion är det av Tolkiens verk som främst målar upp denna förlorade forntid. En snabb sammanfattning av allt det som hände före Sagan om Ringen och The Hobbit bjöd vi på i avsnittet, men jag råder alla intresserade att ändå försöka ta sig an ”Tolkiens Bibel” för där vimlar det av fantastiska berättelser. Verket går inte att läsas som en regelrätt roman utan ter sig mer som en torrare och äldre krönika där listan på karaktärer är lång. Många har stupat på de inledande avsnitten som skildrar världens skapelse och en tidig kamp mellan gudar, men försök att hålla ut till alvsmeden Fëanor introduceras, en av världsskapelsens mest betydande karaktärer vars handlingar på sätt och vis ekar ända in i Sagan om Ringen tusentals år senare.

    Berättelsen om Frodo och kompani är det sista kapitlet i en ofantlig historia och Ringarnas herre Sauron är i själva verket inte den allra mest ursprungliga ondskan som man kanske kan få intrycket av. En tidigare version av Sauron sägs dyka upp i Amazons kommande Tolkien-relaterade tv-serie som sägs skildra den Andra åldern i världsskapelsens historia. Få nyheter har sipprat ut från Nya Zeeland där produktionen håller till, men troligen kommer serien belysa historierna kring kungariket Númenor, som vi även berättade om under avsnittet.

    Så håll utkik efter denna serie och vet ni mer om skrönan om Tolkien-översättaren Åke Ohlmarks möjliga Tolkien-spioneri så hör av er! Mer om Sagan om ringen och The Hobbit finns i avsnitten om adaptioner, om fantastiska scener och om skapelsemyter.  

/Olof